År 2007-2008 gick jag en skrivarskola på Ölands folkhögskola. Mot slutet av året var det dags att sammanställa en antologi med texter ifrån alla i skrivarklassen. Jag läste igenom äldre skrivarskole-antologier för att få inspiration och tankar till vad jag själv skulle publicera. I antologin som klassen i årgången före oss hade gjort, fanns speciellt en person vars texter jag direkt fastnade för, nämligen Matilda Södergrans. Jag skrev av och klistrade upp mina favoritrader ur hennes antologibidrag på väggen ovanför min lilla skrivhörna, som inspiration till mitt egna skrivande. När jag nu slår upp första sidan i hennes debutdiktsamling Hon drar ådrorna ur som 2008 släpptes på finlandssvenska Schildts förlag, ryser jag till av välbehag, för mina favoritrader finns med även där:

Jag skulle föredra att föda honom med munnen,
låta honom bli en långt utdragen självrannsakan.
Jag skulle välja att få ut honom med munnen.

Inget annat.

Sen skriket vid födseln,
den långa navelsträngen.

[...]

Matilda Södergran skriver den slags poesi som jag är så oerhört svag för: självutlämnande poesi med utgångspunkt i kroppen, en poesi där kroppen är scen för känslor och händelser, där jaget på ett suggestivt och mörkt men också på ett nyfiket och bejakande sätt angriper den egna kroppen. I Hon drar ådrorna ur får kroppen vara talesman för det skedda, en relation som gått överstyr, som skavt, upprört och lämnat spår. Det känns som om orden och fraserna i den här diktsamlingen är ett försök att reda ut och bearbeta ett grumligt, smärtsamt förflutet. Känslan som så snabbt inbringar sig är att det man läser gränsar till att vara för privat, för känsligt. Och det är mycket däri som laddningen ligger:

De skumma spenarna i ditt ansikte mjölkas varje natt.
Ingen kan påstå att den vill dricka

vitan.

Jag såg nog aldrig när det som skiljer oss åt
avlades fram i din manslivmoder. Hur du blödde efteråt.

Hur vakna vi faktiskt var i lampskenet.

Matilda Södergrans stil för mina tankar till poeten Åsa Ericsdotter som också hon debuterade ung, redan 17 år gammal med den ångestladdade kärlekssviten Oskyld. De använder sig båda av uppriktigheten och självutlämnandet som bärande element i sin poesi, de skisserar upp en miljö med detaljrika bilder och skärande nyanser som gör att texterna får liv. Ericsdotters inre monolog-stil och talspråkliga flöde, som är så effektivt för att spegla en intensiv och förtvivlad relation, är dock inget som Södergran använder fullt ut. Södergrans bilder är mer återhållsamma och avskalade, men i sin imaginära pricksäkerhet ges också tydliga känslor av ett jag i förtvivlan och vilsenhet. När Ericsdotter ibland kan kännas för tydlig i sina direkta anspråk och känslomässiga utrop, kan Södergran ibland ta lite väl snirkliga omvägar för att ge bild åt den komplicerade relationen. I vissa partier undrar man vad som egentligen vill sägas, medan man i andra partier blir alldeles tagen av den stilistiska skärpa som Södergran visar upp. Säkert är i alla fall att det här är en diktsamling som till största delen lyckas ge oumbärligt nyanserade bilder av en sprucken relation; åt det sköra, utlämnande och svåra i den:

Med hakan mot kakel, munnen uppspärrad låter jag varje uns av dig
försvinna längs min gomkappa, klättra ända in.

Jag låter det hända.
Jag låter detta hända.

Mitt ansikte ur led av spänning.

Du känner inte igen mig med
ett sånt ansikte. Ett ansikte ur led.