Allt jag rör vid försvinner är en ovanligt logisk antologi
Jun 24, 2009 | Av Anna Nyberg | Kategori: Huvudtext, Recensioner, Serier
Allt jag rör vid försvinner är något så ovanligt som en antologi med serienoveller. Bakom projektet står Henrik Bromander som skrivit samtliga manus åt ”de bästa svenska alternativserietecknarna som finns att tillgå”, som han själv skriver i bokens förord. Och visst finns här namn som heter duga.
Kolbeinn Karlsson skildrar hur två barndomsvänner möts som vuxna och där ett gammalt kärleksbrev omvandlas till profetia. Hur den oskyldiga sexuella fantasin i verkligheten omvandlas till misslyckat knull, förnedring och känslomässigt magplask.
Simon Gärdenfors berättar om hur serienovellens jag hittar morfar och mormors strap on-dildo och sätter den på huvudet. Nanna Johansson skildrar hur ett par, för att fira sitt nyfödda barns tillblivelse, bjuder sina vänner på en – i deras tycke fin – och speciell efterrätt – efterbörden efter förlossningen.
Många av novellerna rör sig kring återkommande teman – sex, skam och smärta. De noveller som inte är lika dråpliga som Nanna Johanssons är hjärtskärande hemska. Som Anneli Furmarks titelnovell, där huvudpersonen är en hopplöst ensam kvinna vars alla vänliga kontaktförsök möts av aggressivitet och skepsis, eller i bästa fall, formell men platt artighet.
Minst lika hemsk är Hanna Peterssons ”Partitur i D-moll” där en kvinnlig musiker förlamas vid en olycka och instängd i sin egen kropp tvingas iaktta hur hennes man långsamt glider ifrån henne, och lämnar henne ensam kvar, liggandes i sängen.
Att det är en och samma person som står för manus till samtliga noveller märks tydligt, inte minst på berättelsernas dramaturgi och återkommande teman. Det är både antologins styrka och svaghet. Styrka därför att boken blir mer sammanhållen och stringent när jag som läsare märker att det finns en tanke med utgivningen. Svaghet därför att boken – åtminstone när den läses i ett svep – upplevs som en smula tjatig. Men, det är en tjatighet, som vägs upp av de olika serietecknarnas radikalt olika stilar.
| Titel: Allt jag rör vid försvinner Manus: Henrik Bromander Bild: Anneli Furmark, Pontus Lundkvist, Nanna Johansson med flera Förlag: Kartago förlag Språk: Svenska Utgivningsår: 2009 ISBN: 9789186003265 |
Du skriver: “Minst lika hemsk är Hanna Peterssons ”Partitur i D-moll” där en kvinnlig musiker förlamas…”
Om det hade varit en man, hade du skrivit: där en manlig musiker förlamas?
I regel strävar jag efter att skriva på ett genusmedvetet sätt. Jag undviker till exempel att skriva “man” i meningar som “Man brukar säga att…”, som jag tycker bidrar till att upprätthålla mannen som norm. Sällan ses någon skriva “Kvinna brukar säga att…”.
Jag försöker också undvika stereotypa skildringar och onödigt betoning av genus. I detta fallet är det såklart svårt att säga om jag skulle skrivit att det varit en manlig musiker eller inte, men jag hoppas givetvis att jag hade skrivit likadant, även om könet varit det motsatta. Jag tror att “kvinnlig musiker” här är mer än beskrivning av vilken typ av karaktär novellen rör, snarare än en genusstämpling. Men jag lovar att i fortsättningen vara lite mer vaksam på när jag väljer att slänga in “kvinnlig” och “manlig” i beskrivningar av karaktärer.