För att hitta de riktigt spännande idéerna och den bästa formgivningen är det inte alltid till de etablerade bokförlagen man bör vända sig. Om inte annat blir det uppenbart vid ett besök på seriemässan SPX som hålls på kulturhuset i Stockholm i april varje år. Där samsas storförlagen, om det nu det nu kan sägas existera några sådana i seriesverige, med ändlösa mängder kreativa fanzinemakare, som tecknar, kopierar och sätter samman sina verk hemma i den egna garderoben.

Mitt bästa formgivningsfynd från årets upplaga av SPX var – i konkurrens med ett fanzine klätt i päls och en liten seriepåse innehållande tecknade kort, affischer och dragsspelsberättelser – den danska serietecknaren Allan Haverholms Mix Tape. Idén är lika enkel som utförandet är utomordentligt snyggt och charmigt. En liten seriebok, i samma storlek som ett vanligt kassettband (ni vet, de där små sakerna vi använde för att kopiera musik innan Pirate Bay). Omslaget är självklart tecknat som sida A och B på ett kassettband och inte nog med det – boken levereras i ett genomskinligt kassettbandsfodral. Som populärkultursfetischist och fantast av finurlig formgivning har jag inget val, det finns bara en sak att göra: Smälta.

Innehållet då? Jorå, det funkar. Två rutor per sida, svartvitt, ganska enkelt och vardagligt (med några roliga undantag). Men behållningen ligger egentligen inte i själva läsupplevelsen – eller kanske snarare seupplevelsen, eftersom bilderna är helt ordlösa – utan i konceptet som helhet. För precis som den lilla boken har formen av ett mix tape, utgör själva innehållet ett slags visuellt blandband. Fragmentariska ögonblicksbilder, känslor, stämningar och utsikter från tågfönster. Och precis som med ett vanligt kassettband får man vända på boken när man kommit till mitten och börja läsa från andra hållet, och det går att vända om och om igen.