Det är något fel på Ninas jäkla unge. Julius. Det vanskapta hittebarnet som ingen i hela världen verkar gilla förutom Nina har ett drag av ondska över sig. Han stirrande blick är genomträngande och så bits han.

I Lars Krantz’ serieroman Dödvatten ligger det en mörk skugga över karaktärerna och deras omgivning. Huvudkaraktären Lars är tillsammans med Nina och planerar att flytta ihop med henne, men adoptivsonen Julius tränger in i hans medvetande, hemsöker honom, tar till och med Ninas kropp i besittning under ett kort ögonblick.

Men det är efter att Lars gett sig ut på ålfiske som mörkret på allvar tätnar. I Bjärsjön har det alltid varit gott om ål, men det berättas om hur Snål-Svea vittjade ålnäten som folk lagt ut innan den själva hunnit dit. En gång fick Slakta-Evert nog. Han tog Svea på bar gärning och puttade ner henne i vaken, ner i det iskalla vattnet. Där fick hon ligga fram till våren, då ålarna inte lämnat mycket kvar av henne. Sedan dess vilar det en förbannelse över fisken från Snål-Sveas sjö. Men det struntar Lars i och mardrömskarusellen börjar snurra.

Lars Krantz täta, detaljerade tecknarstil passar skräckgenren perfekt. Hans bilder har en slags stilistisk renhet, men är samtidigt mycket kompakta med sina många, tunna streck. Bokens upptakt är dramaturgiskt precis lika bra. På flera ställen blir jag riktigt rädd, men ungefär halvvägs igenom, när storyn ska börja ta riktig fart, blir tempot istället sävligt och berättelsen ologisk. Det saknas dessutom ett klargörande slut. Nu är berättelsen mest ologisk och lämnar läsaren med alldeles för många trådstumpar löst hängandes. Ett aktivt redaktörskap från förlagets sida eller en mer rutinerad manusskrivare hade kunnat komma upp med en bättre avslutningen på Lars Krantz inledning som till en början har höga ambitioner, men inte riktigt klarar av att genomföra dem fullt ut.