Jag gillade Nina Hemmingssons förra seriealbum Jag är din flickvän nu skarpt. Hon vände och vred på könsrollerna och fann det absurda i olikheterna man och kvinna emellan. Därför greppar jag med spänd förväntan uppföljaren Så jävla normal.

Rent formmässigt skiljer sig det nya albumet från det förra, enrutingarna och de längre serierna har ersatts med större, mer utflytande bilder, tecknade med hårdare penseldrag och mörkare färger. Bara bilderna lägger sig som ett tryck för bröstet. Och när jag läser de tillhörande texterna blir trycket hårdare. Ironin har skruvats så många varv att det är svår att säga om den fortfarande existerar, istället finns här bara ihåliga ögon som skriker av ångest. Tonen är desperat och inger en uppgiven känsla om att allt är för sent. Teckningarnas jag har gett upp hoppet om respekt men hoppas på att ändå få bli sedd, bland annat genom att ligga naken och utbrista ”Snälla!”.

Kvinnorna niger och ber om bekräftelse, ”säg att ja är liten och söt och gjord av porslin”. En annan ligger ner ”Du vill att jag ska vara stark men det är jag inte”. Och det är just precis så som det känns när man läser Så jävla normal. Känslan av att inte orka stå upp längre och kämpa för vad man egentligen tycker är rätt, utan istället bara uppgivet flyta med och låta någon annans normer styra. Deppigt, absolut. Men det kanske helt enkelt behövs en rejäl urladdning i form av ett gäng hålögda kvinnor för att uppmärksamma vilka dessa normer är, och på så sätt upplösa trycket över bröstet.