Klockorna förbryllar mig. Det är en diktsamling som delvis suger tag och delvis stöter ifrån. I mjuk, följsam rytm vaggas jag in i någon slags skenhelig harmoni. Jag tror att jag förstår, för jag känner ju med texten, med stämningen i de täta bilderna, men samtidigt förstår jag inte vad de vill mig, hur de vill att jag ska uppfatta dem. Jag har svårt att tränga mig igenom den starkt stilistiska liknelsevägg som poeten Camilla Hammarström har byggt upp. Det känns som om betydelserna är så många att de flesta går mig förbi. Dessutom är formen så otroligt utstuderad, jag läser någonting om att Hammarström har använt vattenklockan som versmått, det går upp och ned, som vågor, raderna blir systematiskt färre, sedan fler. Det är vackert, men samtidigt…distanserande och något förutsägbart i längden, så att fokus riskerar ersättas av en ljummen trans - där innehållet bleknar.

Jag både vill och vill inte läsa den här vackra, konceptuella, mångbottnade boken med ett omslag i ljusblått tyg, prytt av blommor och fåglar. Den skrämmer mig med sin medvetenhet, det estetiserade idealet, men den lockar mig också, med sin mysticism och med känslan av att Hammarström behöver hela 175 sidor för att skriva ned sin fantasifulla bearbetning av landet Kina. I en slutkommentar i diktsamlingen står det att Hammarström inspirerats av de kejserliga, utsmyckade klockorna i Den förbjudna staden i Peking. Dessa klockor tycks vara bokens nav, det som liknelsevärldarna och betydelsekärnan hämtat näring ifrån. Fascinationen inför klockorna och dess auktoritet, dess tickande som psalmstrofer, dess utsmyckning som mänsklig omsorg av tidens materiella bärare. Nästan lite väl utbroderande blir det efter några sidor, mer intressant känns det att se till de större perspektiv som Hammarström efterhand väver in - landet Kina och dess hårda gräns mellan lyx och fattigdom, mellan det diktatoriskt kontrollerade och det brutalt urspårade. Här finns bilder för alla skikt i diktaturens Kina: “De vita metallstängslen liknar spjälsängar./ Ingen kommer här fram! Bara duvorna/ rör sig fritt över asfalten. Vrider sina/ mekaniska huvuden i solgasset.”

Det handlar också om tidens gång för människan som jordisk varelse, dess tickande hotfullhet och dess harmoniska inramning. Det går sakta att läsa, raderna grumlas i min blick, jag känner mjuka skvalp, jag följer med, längre och längre in i det svindlande sammanhanget:

Ögonblicket då du faller genom luften likt
en skam. Löjliga överväganden om vad som
är viktigt, vad man borde tänka på innan mörkret
omsluter en: svalkan som strimmar solskenet
och bedrar ledan, doften av kall jord och varma
kronblad på balkongen. Allt det som kommer
vara utan betydelse intill tidens ände.

Jag är fortfarande lite skraj för den här massiva diktsamlingen, men inser att den inte kräver att bli bearbetad, uppfattad, använd med detsamma. Utan att här kan man då och då återkomma, för att hämta nya betydelser, andas in Kinas motsättningar och ideal, tidens rum i varje människa, bildvärldens suggestivitet och fria andrum.