Benjamin Stengårds debut Ur djupen ropar jag till dig är en snurrig och trotsig historia. Figurer av tusentals tunna linjer brottas mot sig själva och varandra i rum med stora kolsvarta ytor. Det är som att de smalt streckade livsformerna är på väg att lösas upp och förena sig med det stora svarta - eller har slitit sig loss från det. Man vet inte riktigt och detta är en spännande slitning i Stengårds tilltalande äckliga serievärld.

Det gnager på psyket att läsa denna samling där fem episoder i svartvitt skapar en frustrerande massa. Synd bara att detta inte i första hand inte beror på stämningsbyggandet, utan på att poänger i scenerna så ofta saknas. Det är helt enkelt otillfredsställande luddigt vad Stengård egentligen vill förmedla.

På baksidan av Ur djupen ropar jag till dig står att Stengård ”lyfter på vardagens skynke och låter oss blicka in i det som gömmer sig i folkhemmets allra mörkaste skrymslen och vrår”. I serienovellerna skildrar Benjamin Stengård situationer som på ytan är beklämmande normala, men som – när man raspar på ytan – ligger i gränslandet mellan skräckfilmen och det absurda dramat.

I ”Rede” avfyrar det egenföretagande paret Johanna och Lasse floskel på floskel om vikten av att ”tänka utanför ramarna” och att ha ett hem som ”känns både kaotiskt och harmoniskt”. Här illustreras baksidan av den postorderbeställda heminredningslyckan genom snapshots där Lasse står med bar underkropp bakom en gardin, eller Johanna har satt ett stearinljus i hans rumpa. Ett effektivt och mycket underhållande sätt att ta ner det irriterade parets oreflekterade klyschkavalkad. Ändå känns det som om något saknas.

Temat ”vardagens skräckdimensioner” är på många sätt intressant, problemet är bara att de mörka vrårna hos Stengård stannar vid att vara följder av skruvade bilder. Dialoger som ska peka på livets förbannade tomgång blir istället själva sömniga och enformiga. De högtravande karaktärernas utläggningar om sina psyken som kunde blivit beklämmande bekanta, stelnar istället i en halvironisk ton som gör att den igenkännande fasan uteblir.

Så, trots att serierna är läskigt tecknade framkallar de sällan varken kalla kårar eller insikter om folkhemmets gömda problem. Istället för att fullborda ansatsen att ringa in normalitetens baksidor blir Ur djupen ropar jag till dig mest ansträngt absurd. För visst, stearinljus i anus är tokigt, men jag är övertygad om att det kunde blivit så mycket mer än så.

Kristin Rehnqvist