Filmen No Country For Old Men, i regi av bröderna Coen, lär knappast någon ha missat. Att det är Cormac McCarthys bok som är förlaga till filmen lär ingen missa heller, när Wahlström & Widstrand nu släpper den på svenska. Bokomslaget är nämligen hämtat direkt från filmaffischen och – vilket är väldigt ovanligt i Boksverige – romanen har fått behålla den engelska originaltiteln.

Vid en första anblick verkar No Country For Old Men vara en klassisk hårdkokt thriller i modern karg vilda västernmiljö, med bovar, banditer, sheriffer och en jagad man med en mycket välfylld väska. En historia på väg mot en rafflande upplösning, lika stadigt som ett tåg på en räls. Men det här är ingen vanlig thriller. Det sedvanliga slutet, så som vi är vana vid, kommer aldrig. Många trådar och frågor fladdrar fritt i vinden när sista sidan är slutläst, medan andra trådar – och karaktärers liv – klipps av och stökas undan som hastigast. Ändå känns det aldrig slarvigt eller otillfredställande. Varje fladdrande snöre och varje sönderskjuten/avhuggen karaktär känns noga uttänkt av McCarthy för att få läsaren att tänka ett steg vidare, eller ett steg åt sidan.

Vem som är bokens huvudperson är svårt att säga. Kanske är det Llewelyn. Mannen som av en slump hittar en portfölj med över två miljoner dollar i, och sedan blir jagad genom öknar och städer, över vägar och gränser, av poliser, knarkhandlare och mördare. Kanske är det psykopaten Chigurh – ” Chigurh, not Sugar”. Mannen som dödar av princip, men inte med något speciellt syfte, inte ens för makt, droger eller pengar. Skjuter han inte med gevär eller automatvapen använder han sin bultpistol – samma sorts vapen som används för att slakta tjurar. Han är den hänsynslösa motorn, som ingen kan stoppa och som ingen kommer undan, som jagar och jagas, som pressar historien framåt.

Men mest huvudperson är kanske ändå sheriffen Bell, som motvilligt följer händelserna på avstånd. Han försöker förhindra dem, men får istället följa i deras blodiga fotspår. Medan liken hopar sig runt honom gör han vad han kan för att få fast mördarna och rädda undan de redan förutbestämda offren, men för det mesta står han maktlös. Längs vägen konstaterar han att enda anledningen till att han själv fortfarande lever är att de kallblodiga brottslingarna respekterar honom för lite för att ens bry sig om honom.

Medan Bell står för moralen, en närmast konservativ sådan, som den sydstatssheriff han är, står Chigurh för det motsatta. Inte en omoral, utan snarare en amoral – en total avsaknad av ett moraliskt och etiskt förhållningssätt till livet och döden. Men även bakom Chigurhs handlande finns ett resonerande, en sjuk filosofi, kring hans skoningslösa mördande. Han gör sig själv till ett redskap, lika mycket för det öde som styr människors vägval och huruvida ett mynt ska landa med krona eller klave upp, som för sina uppdragsgivare. Han förklarar för ett av sina offer att tvekan inte är ett alternativ för honom. Om han lyssnar på någons böner och ger efter kommer han själv bli nästa person att gå under.

Sheriff Bell tvingas till slut ge efter och ge upp, under tyngden av döda kroppar, samvetskval och otillräcklighet. Samma tyngd som söndrar landet, en kropp och ett liv i taget, och gör det till en karg plats där moralens gamla män inte har någon plats. Ett land där knappt någon hinner leva länge nog för att bli gammal.