Jag skulle vilja likna Jeffrey Brown vid Dante. När man läser någon av dem förstår man inte riktigt vad som är grejen. Visst, det funkar, men så fantastiskt är det faktiskt inte. Trots det tycker jag absolut att det är befogat att ge ut deras böcker, om inte annat för att man ska få se vad senare författare, eller i det här fallet – serietecknare, har fått sin inspiration ifrån. För det råder ingen tvekan om att Jeffrey Brown har satt stora spår, inte bara i hemlandet USA, utan också i Sverige (se till exempel Sofia Olsson och Mats Jonsson).

När förlaget Galago nu släpper Browns debutbok Fumlig från 2001 är det lätt att förstå vad det är i den som lockar andra att ta efter. Både manus och bilder bygger på en oerhörd enkelhet, de signalerar: du klarar det här också, gör det själv! Serierutorna är lite skeva, figurerna har en samtidigt kladdig och renodlad stil och miljöerna känns för det mesta väldigt tvådimensionella. På det hela taget ger bilderna snarare intrycket av att vara detaljerade skisser än färdiga serierutor. Men det är okej, Jeffrey, det är ållrajt. Inte speciellt vackert, men småcharmigt och åtminstone funktionellt.

Men när det gäller manuset måste jag börja med, innan jag läser vidare, att acceptera att nej, det blir inget mer än det här, inget speciellt kommer hända, inga avgrunder kommer att avtäckas, det här är allt. De självbiografiska seriernas förbannelse, och – åtminstone för tecknarna – välsignelse. Det räcker med nästan ingenting. Handlingen i Fumlig går ut på att Jeffrey och Theresa har ett distansförhållande under ett år. Under året träffas de ett antal gånger och när de träffas har de sex, är nakna, hånglar, småbråkar och ger varandra gulliga presenter. Allt är berättat i små korta episoder – ibland några sidor, men för det mesta bara en – som ligger i en trevligt okronologisk ordning.

Och ja, Jeffrey, efter att jag har accepterat att det här är allt – då är det helt okej.