”Rädslan för det låsta, mörka rummet där något krälar i hörnet är universell.” Så skrev John Ajvide Lindqvist i branschtidningen Svensk Bokhandel inför släppet av sin debutroman Låt den rätte komma in. Citatet påminner om en scen i just den boken. Den limsniffande tonårskillen Tommy råkar bli instängd i hyreshusets skyddsrum, längst ner i källaren.

Kanske vet du hur sådana utrymmen känns. De känns i hela kroppen, från den kalla, fuktiga luften, till den lite jordiga lukten, till det ihåliga ljudet av den tunga dörren som slår igen. I ett sådant utrymme blir Tommy instängd med en varelse som inte kan dö. Det är kolmörkt. Ingen kan höra honom, varelsen vädrar efter honom.

Kanske är det en av de mer skrämmande scenerna som John Ajvide Lindqvist målat upp genom hela sitt författarskap. På ett sätt är situationen den definitiva definitionen på mänsklig skräck. Klaustrofobi, mörker, någon som vill åt dig. ”Rädslan för det låsta, mörka rummet där något krälar i hörnet”.

Det är också för sin skräck som John Ajvide Lindqvist blivit mest omtalad och det av förklarliga skäl. Den svenska skräckgenren inom litteraturen är i det närmaste obefintlig. Han har dessutom lyckats med konststycket att charma både kritiker och publik. Försäljningsframgångar och fina recensioner har som bekant inte något självklart orsakssamband.

Men förutom att hålla både kallblodiga kritiker och vanliga dödliga läsare i ett gastkramande grepp med sin isande skräck kan böckerna också rymma oändligt mycket mer. De tre romanerna Låt den rätte komma in, Hanteringen av odöda och Människohamn samt novellsamlingen Pappersväggar är översållade med referenser. Både till litteratur och musik. En blinkning här leder till en mer utvecklad tanke där. Ofta dyker en förbluffande känsla upp över hur många zombies och vampyrer som döljs i den svenska visskatten och den brittiska popmusiken, bara John Ajvide Lindqvist först skrapar lite på ytan åt en.

Men bredvid de finurliga referenserna och den hisnande skräcken finns en tredje – och viktigare styrka – som är lika tydlig rakt igenom hans författarskapa: De innerliga personporträtten. Utan dem vore skräcken bara tomma monster och de litterära blinkningarna bara vitterhetnördarnas onaniobjekt. Det är personporträtten och den finstilta karaktärsteckningen som bär John Ajvide Lindqvists berättelser.

I Låt den rätte komma in skildrar han den mobbades tvetydiga känslor. 12-årige Oskars förnedring och hämndlusta står i en inre kamp med varandra, medan Oskar kalkylerar över risken att stöta på mobbarna på vägen hem från skolan drömmer han också om att sticka kniven i dem. Skräcken för att möta sina plågoandar och förnedras balanserar skräcken inför vampyren – och i Oskars medvetande – tränger undan den. Ett mer våghalsigt porträtt gör John Ajvide Lindqvist också i samma bok när han tränger in i huvudet på en pedofil. Utan att döma eller förakta, bara förstå.

I Hanteringen av odöda skildrar han med hjärtskärande precision den ogripbara sorgen efter att karaktären David förlorat sin hustru. Med samma skärpa beskrivs sedan hur en morfar och en mor på helt olika sätt drabbas av en helt annan typ av sorg då deras dotterson respektive son efter två månader återvänder till de levande. Återigen balanseras de övernaturliga elementen upp av den mänskliga, full igenkännbara mänskliga känslan av sorg.

I sin hittills enda novellsamling Papperväggar bjuds läsaren på en mer brokig skara litteratur. I vissa novell tillåts skräcken bli huvudkaraktär i sig, medan den i andra kanske bara finns i karaktärens egna huvud. I titelnovellen övernattar en pojke i skogen i en stor kartong. Men är det verkligen något som rör sig utanför? Vad är inbillning och fantasi skapade utifrån de tunna väggarna som omsluter personens egent huvud? I novellen ”Gräns” finns förutom ett smula oväntat queerperspektiv, såklart lite spänning, men här finns också en skildringen av det olyckliga äktenskapets tristess, vardagen och medelmåttans meningslösa upp och nedgång.

John Ajvide Lindqvists senaste roman Människohamn är den bok där skräck och spänning har fått stå tillbaka mest till förmån för karaktärs- och relationsskildringen. Anders lever lycklig tillsammans med sin ungdomskärlek och sin dotter på en ö i Stockholms skärgård, som han själv i sitt inre beskriver som ”paradiset på jorden”. Men när dottern spårlöst försvinner tar Anders alkohlism vid och hustrun lämnar honom. En stor del av romanen ägnas sedan åt Anders sorg och hantering av sin förlust.

Men framförallt är de två porträtten av Anders mormor Anna-Greta och hennes särbo Simon det som lyfter romanen. Det gamla paret som strävar på i sin kärlek, men inte utan hinder på vägen. Det är romantik som skildras ogenerat, från sexscener till tårfyllda gräl. Alltid med samma kärlek till karaktärerna.

Som läsare är det svårt att värja sig. Anders, Anna-Greta, Simon, Oskar och alla andra karaktärer börjar i medvetandet att leva. Med sina ömsinta beskrivningar och sin fingertoppskänsla för inlevelse lyckas John Ajvide Lindqvist inte bara sätta skräck i läsaren, utan också få henne att känna sorg, kärlek och bestörtning med hans karaktärer.