En butter helbrägdagörare med kort stubin är föremål för David Liljemarks serieroman Boltzius. Det skulle kunna vara en intressant story, men tyvärr är seriepartiet i boken ovanligt tråkigt och händelsefattigt för att vara en nyutgiven, svensk seriebok, den excentriske huvudkaraktären till trots. Flitiga serieläsare är ju vana vid vildsinta sexäventyr kryddade med starka självbiografiska inslag.

Boltzius är visserligen David Liljemarks farmors farbror, men det självbiografiska stoffet är att betrakta som lika med noll. Sexet då? Nej du, här är det synd och helvete och tro som gäller för hela slanten. Och som sagt var, själva historien om Boltzius som de presenteras i bokens första 100 sidor är ganska långtråkig. Det är blinda som ser och lama som går, men så mycket mer bjuder de inte på.

Det som gör Boltzius så speciell är snarare de resterade 260 sidorna med – noter! Serieromanen kan skryta med fler noter än den mest ambitiöse doktorsavhandling. Men är det månne här den stora läsupplevelsen ligger? Nej, tyvärr inte.

Jag började min läsning med ett kapitel i seriedelen, för att sedan läsa motsvarande noter i det andra avsnittet. Det visade sig vara både tråkigt och osammanhängande och jag gav snart upp.

Istället läste jag först hela seriedelen rakt igenom och tog mig därefter an en slags dubbelläsning där jag bläddrade mellan sidorna och kapitlen. En slags upptäcktsfärd i Boltziusland utan karta, kompass eller konkret tanke.

Det visade sig vara en bulls eye. De två delarna som serieromanen består av vacklar ostadigt var för sig, men vid en växelvis, planlös läsning blir upplevelsen mer intressant. Serien får en djupare menig och förklaring, medan noterna piffas upp med mer lättillgängligt material.

Det är också fascinerande hur mycket arbete som David Liljemark lagt ner på sin bok. Jag gissar många timmar i dammiga arkiv och framför sega microfilmsapparater. Han är minutiös i sina eftersökningar. Vilken författare till historiska romaner som helst skulle varit stolt.

Men samtidigt som noggrannheten är stor, är respekten för fakta relativ. Ofta anger David Liljemark i sina noter att han fiktionaliserat: placerat en person på en plats, trots att han inte alls har belägg för det, eller hittat på hela stycken. Och här skiljer han sig från de sann-anspråk som många andra författare med gediget researcharbete bakom sina böcker. Varför lägga så stor vikt vid källorna om han ändå är beredd att hitta på och fantisera? Kanske är det en kommentar till autencitetjägarna meningslösa mödor?

Det hela bildar en slags konflikt mellan sanning och fiktion där David Liljemark inte för fram någon slutgiltig lösning. Men, något är uppseendeväckande. Trots stort faktamaterial, trots en del utbrodering av historien kommer läsaren aldrig nära personen Boltzius. Han förblir en karaktär och stereotyp, oavsett om han skildras i en serieruta eller i en gammal tidningsnotis.

Om Boltzius engagemang, känslor, tvivel, rädsla eller övertygelse förblir vi ovetande. Sanningen om hans person är otillgänglig både för historieprofessorn och författaren. Varför väljer David Liljemark denna distans? Kanske ville han behålla bokens vibrerande spänning mellan sanning och fiktion, kanske för att vågskålen mellan fakta och fiktion skulle tippat över till fantasins fördel om för mycket känslor och tankar blandats in. Om David Liljemarks uppsåt vet jag lika lite som om Boltzius.