Aerosoldimma, moderskepp, Dovre, paroxysm, isträdgård, fostersnigel, Tetris, apokalyps, spegelöga, Armstrong, sinuston, däggdjursägg.

Ovanstående ord är helt ryckta ur sina sammahang, närmare bestämt ur fem olika diktsamlingar av fem samtida, svenska poeter. Det är Mörk Materia av Aase Berg, Apolloprojektet av Malte Persson, Den sista expeditionen av Kristoffer Flensmarck, Kapslar av Viktor Johansson samt En maskin av ljus av Johannes Heldén. Stolen undersöker, jämför och beskriver samtidens svenska sf-poesi. Hur ter sig egentligen moderskepp och däggdjursägg i det poetiska landskapet? Vad säger dessa poeter i och med sina utsvävningar i rymdlandskap och stjärnhimlar?

Apolloprojektet av Malte Persson är den diktsamling som sticker ut mest av dessa fem därför att den inte släpper loss i det rymdiska och sf-baserade, utan istället står den ironiska distansen i centrum. Apolloprojektet är ett ifrågasättande av människans storhetsvansinne, angående månlandning, teknisk utveckling och auktorativa fakta, med andra ord av människans naiva försök att erövra världen:

Fakta:

På Christie´s har måndamm sålts för 3000 dollar grammet.
Det kan inte ätas, drickas eller inhaleras.
Rymden mäts med rymdmått, lär vi oss.
Såsom: pints och gallons.
Ett nyfött spädbarn väger som en laptop.
Evolutionen har aldrig uppfunnit hjulet,
aldrig en beige SAAB 99.
På månen utförde i hemlighet Edgar D Mitchell
experiment med tankeöverföring.
Det var 1971.

Resultat: för mig och många andra okänt.

Mitt i den knastertorra ironin och kritiken mot vetenskapen framställs även något annat, en djupare rädsla för det sköra i vår existens: “Rädd att tappa bort dig höll jag hårt i handen / Rädd att tappa bort mig höll jag hårt i handen”

Perssons torftiga granskning av mänsklig övertro, rymdens ogreppbara miljöer och språkets ekorrhjul står i bjärt kontrast till Aase Bergs groteska rymdfrosseri i Mörk Materia. Berg går rakt in i ett fantiserat rymdlandskap och förvränger dess beståndsdelar å det grövsta. Det slukande innehållet beskrivs väl i en flik av boken: ”Resan går genom ett kristalliskt och hallucinatoriskt landskap, genom ett psyke på gränsen mellan utplåning och psykotisk triumf.” Det allra mörkaste rummet i människans undermedvetna gångar är utspillt som ett ångestladdat raseri på boksidorna. Bilderna, orden och allitterationerna strömmar hejdlöst fram och vi fångas in i ett dystopiskt och ondskefullt rymdlandskap som vill gräva sig innanför läsarens kött och verka där. Berg dissekerar både rymd och kött på ett oerhört fängslande vis:

I akvariecisternen i det djupa skeppets inre stryker mörkgröna muränor i en
långsam bana runt de mjuka benen. Ur körtelmörkret stiger dofterna av tung vanilj och ambra; lila ollonbultar och pulsarer dunkar rytmiskt mot maskinens vattenkvarn.

På Bergs fiktiva planet målas platser upp som surrealistiska konstverk, Dovre är ett sådant landskap: ”Maskinerna bryter i Dovre. I trakter där skuggorna ruva. Ur Dovresekretet / myllrar och glittrar de djupgrönt metalliska ödlorna.” I diktsamlingen finns obehagligt absurda bilder av konstären Tom Benson, vilka verkar som inspirationskällor och plattformar för Bergs urspårade associationskedjor. Kärnan är inte lätt att uttyda bland sjoken av sönderdelade kroppar och massiv materia, men någonstans tycks det ändå handla om fascinationen kontra rädslan för människans oöverstigliga krafter och arvsmässiga defekter:

En förvriden gen hade rest genom kaos.
Signalen var tydlig för de invigda. En blick i
sidoögat, och jag visste att också han. Där det
kosmiska fettet slår sitt grepp om hittills stela
ämnen. Där dimensioner driver planslöst mitt
ibland oss och där jorden liknar ett system av
inre luckor.

En betydligt mer avskalad historia är Johannes Heldéns En maskin av ljus. Här återkommer i viss mån det Perssonska ifrågasättandet av vetenskapen som vi såg i Apolloprojektet. Heldéns konkreta poesi får varje ord att verka prövande och betydelsetungt. Han närmar sig en rymdvärld som bjuder på såväl lockelse som motstånd. Den apokalyptiska känslan är väldigt framträdande och som vi även ska se i Viktor Johanssons Kapslar och Kristoffer Flensmarcks Den sista expeditionen rör sig ett du och ett jag genom tomhetens rymd och undergångslika kärna. En maskin av ljus tecknar med språket en resa i det glömda, i ett slags depressivt tillstånd där ett rymdskepp ses som en nödvändig flykttransport till en möjlig sanning:

smutsig storstad
något lyfter hotande

över dimbankarna
de bygger mot ljuset en maskin av ljus

Sidorna är fyllda av tomrum, meningarna glappar och bryts av, bara fragment av språket kommer fram i det här tillståndet av jordisk tomhet. Heldén tycks problematisera språkets förmåga att uttrycka ett annat tillstånd, en annan tid eller miljö än den vi lever i nu. Resultatet blir ett stammande, oförmöget språk fyllt av obehagliga luckor. Tystheten så hög att mörkret alldeles tar över:

så är vi här igen, du ser på mig och säger, att [ ] du frågade honom
var det om längtan och isåfall, var det om längtan efter döden.
och du frågade, var det om science fiction

var det så [ ] den genren handlar om döden

Till skillnad från Heldéns En maskin av ljus kan Viktor Johanssons hyllade debut Kapslar inte klassas som ren sf-poesi, men innehållet rör sig ändå i en slags apokalyptisk och tidlös tillvaro där andra världar och epoker får fritt spelrum. Kapslar är en desperat livsbetraktelse, en associativ sorgebearbetning av världskatastrofen, där relationen mellan två människor både betraktas som inkapabel och som den kanske enda platsen för lycka. Kontrasterna spelar här stor roll, beskrivningen av de två människornas intima kontakt kontra världsrymdens påverkan på människans medvetande blir hisnande och djupt poetisk. Science fiction-inslagen verkar här som ett befriande andrum där världsliga företeelser hamnar i ett nytt och uppfriskande men också skrämmande ljus:

Det som är science fiction fyrar ur
glänsande ögon genom kroppens
mörklagda, ett nytt ljus, förädlat
att lämna djupa spår.

Även diktsamlingen Den sista expeditionen av Kristoffer Flensmarck tar avstamp i en jordnära, mänsklig relation. Och även här ligger styrkan i kontrasterna mellan vardagliga detaljer och alternativa världar, i följande passage blir detta oemotståndligt tydligt:

vi ser the knife på trädgårn och en vit skelettarm
sträcks ut från scenen och genom
mörkret och in genom oss

Flensmarck är jämfört med Johansson fåordigare och lugnare i sitt sätt att framställa bilden av den existentiella människan i ett ogreppbart universum. Här ges tid för bilderna och tankegångarna att sjunka in, även om de inte alltid är lika träffande som hos Johansson. Den sista expeditionen skissar en karta över ett drömt landskap som övergår från hav till rymd, men som någonstans fäster i jorden och i vardagen. Det hela känns som en svävande filosofisk betraktelse över vår grumliga existens och liksom hos Johansson blir här kärleken någonting konkret och tryggt att hålla fast vid. Apokalypsen är uttalad, både direkt och indirekt: ”vi är de sista / vi vaknade insnurrade i blöta lakan”. Rörelsen mellan olika landskap och livsformer som Flensmarck utför känns beundransvärt smidig:

den underjordiska sjön i klippan
bergskedjor och skogar breder ut sig nere i det
gröna och mörka havet
stim av fisk och plankton färdas genom de
sjunkna tunnelbanevagnarna
slocknade gatlampor sticker upp som kors på
kullarna, utanför stadsgränserna
men du och jag är fortfarande här.

Sf-poesi skrivs alltså av flera samtida, unga poeter i landet och som ni ser behöver inte sf-poesin vara speciellt avancerat teoretisk eller ansträngt terminologisk utan som vilken bildlig, associativ och direkt tilltalande poesi som helst. Moderskepp och däggdjursägg har med andra ord en självklar plats i poesin.

Temaläsning: Denna text är en del av Nittonde Stolens temasatsning om Science fiction.