Hur många roliga citat och kulturreferenser ryms i en mänsklig varelse? Är Fredrik Strage en übermensch? Jag vet inte, men jag vet att hans kulturintresse smittar värre än svininfluensan. 460 sidors läsning i Stragetxt har nämligen inte bara gjort mig sugen på att se fler Bergmanfilmer, utan även på att se kaninhoppning och att åka nattbuss med packade tonåringar. Det är en mycket positiv inverkan.

När Strage jobbade för tidningen Pop på 90-talet kallades han för ”Arkivet”. I och med boken Stragetxt, sammanställningen av hans bästa reportage, konsertrecensioner och krönikor, blir det mer än någonsin uppenbart att smeknamnet var befogat. Men, till skillnad från andra fixstjärnor på nördhimlen har Strage genom hela sin skrivarbana varit mån om att inte droppa smala kulturreferenser i förbifarten. I motsats till kollegan Andres Lokko och den ”hot or not”-fixering som präglade 90-talets musikjournalistik, verkar Strage varit mer inriktad på att entusiasmera än att positionera sig. Hans inlevelse är lika stor oavsett om han skriver om sina största idoler eller om sin gammelfaster Hilda.

Förutom de fantastiska stämningsbeskrivningarna är det Strages humor som blåser liv i de mest sönderanalyserade trender och medietränade superstjärnor. Det är också humorn som gör att texterna fortfarande håller, trots att flera av dem är nästan 20 år gamla.

Det är lockande att sammanfatta Strage som en genomsympatisk supernörd med tandställning. Godhjärtad, fin, någon som man inte kan förmå sig avsky trots att hans begåvning är så stor att man helst vill leasa en svartkirurg och sno hans hjärna. Men riktigt lika näpen som vädurskaninerna i bokens kapitel om ”Gulliga djur” är Strage tack och lov inte. I flera av texterna finns även en politisk Strage som tar tydlig ställning för och emot, som gör genusanalyser och ger graffitikonstnärer röst. Ett tydligt ställningstagande ligger också i det faktum att Strage sällan slår neråt mot Marie Picasso och andra lätthånade idoldeltagande, utan oftare väljer att kritisera nationalhelgon som Kent och Håkan Hellström (som kallas för allsångszombie). I efterhand kan Strage dock bli trött på sin politiska korrekthet, vilket syns i de nyskrivna artikelkommentarerna där han svär lite över vänsterjournalistiska vinklar. Intressant!

I den text som sticker ut mest från mängden ironiserar Strage argt över fildelnings-motståndare när han uppmanar alla illegala fildelare att lämna tillbaka sin ”snodda” musik till artisterna. Ordet ’strage’ betyder trots allt massaker på italienska. Glöm inte det.

För ett par veckor sedan blev Fredrik Strage pappa. Kommer det att blir blöjrecensioner eller listor över de 100 mest karaktärsdanande Youtube-klippen för ett spädbarn? Egentligen spelar det ingen roll. Strage är en av få journalister som kan skapa intressant och underhållande text om ungefär vilket ämne som helst. Den jäveln.

Kristin Rehnqvist