Ibland rotar jag fram mina gamla dagböcker, de från min tonårstid. Egentligen är det väl bara ett sorts självplågeri. Dagböcker är inte gjorda för glada, ljusa minnen. I mina gamla dagböcker är sidorna fulla av diskussioner där jag försöker reda ut varför livet är så grymt mot just mig.

Första sidan i Henrik Bromanders roman Det händer här är som tagen ur min dagbok. Tankar som inte får ro och det barnsliga sättet att uttrycka sig. Självförakt. Har Henrik Bromander smygläst min dagbok? Någon tonårsflickas dagbok har han i varje fall läst.

Bromander som tidigare ägnat sig åt serietecknande, med tre seriealbum i bagaget, gör med Det händer här sin prosadebut. Boken består av fyra kortare berättelser som alla handlar om unga människor i livets mest förvirrade fas, tonåren. Bromander gör det bra, och det är med ett detaljerat äckel han beskriver vardagen för dessa fyra tonåringar. Som hur Jennie i berättelsen Hållkärret fantiserar om en oattraktiv tjej i hennes klass, där en närgången beskrivning av hur hennes kön kan tänkas lukta och om finnarna på hennes innerlår görs. Jag äcklas och fascineras på en och samma gång.

Till en början kan det tyckas som om bokens fyra berättelser skiljer sig åt. Jennie som har problem med sitt musikskapande, och råkar ha sex med en kille som sedan visar sig vara en skitstövel. Thomas i Lanzarote som är mobbad och som mest sitter instängd på sitt rum och runkar eller spelar datorspel hela dagarna. Karaktärerna och miljöerna är olika men alla berättelser genomsyras av gemensamma faktorer som är så typiska för tonåren, ilska, frustration, och en stor vilsenhet. Det knyter sig ordentligt i magen då jag läser Lanzarote. Thomas pappa känner att han börjar glida allt längre ifrån sin son och i ett sista desperat försök tvingar han med Thomas till ett köpcentrum för att köpa ett modellflygplan. Han går i en slags trans mot hyllan med ett påklistrat leende på läpparna trots Thomas högljudda protester. I pappans värld älskar Thomas att bygga modellplan, det är deras gemensamma intresse. Så han köper det dyra planet för att göra sin son glad. Väl ute på parkeringen så krossar Thomas planet i tusen bitar framför sin pappa. Och det gör ont i mig.

Den berättelse som gör minst intryck är Central Park där Amanda flyttat till New York för att studera konst, varpå hon möter Eli som krossar hennes hjärta. Och jag funderar över varför jag inte kan komma Amanda lika nära som resten av huvudrollsinnehavarna i boken. Vi är båda kvinnor och bär samma förkärlek till surrealistisk konst. Istället känner jag mig närmre och mer lik Robert i Tha Din Daeng Road. Robert som flyttat till Thailand för att boxas och som har passionerad sex med en ladyboy. Trots Bromanders förmåga att gestalta och förmedla karaktärers sätt att tänka så lyckas han inte hela vägen med att göra Amanda trovärdig och hon förblir avlägsen. Jag tror att det är till största del därför som jag upplever Det händer här som lite ojämn, och hade gjort sig bättre utan Central Park. Men boken som helhet gör ett starkt intryck och är ett bra botemedel mot vuxenkriser, Det händer här får mig inte att längta tillbaka till tonåren.

Karin Gyllenklev