Äktenskapet med maken Will gick inte som tänkt så Annie får börjar om. Det gör hon genom att flytta in i ett nytt hus, i ett nytt område med nya grannar. Till en början verkar allt hyfsat lugnt i Jenn Ashworths debutroman A Kind of Intimacy. Jag vaggas in i en falsk trygghet då Annie påminner lite om Helen Fieldings socialt klumpiga men extremt roliga Bridget Jones. Annies sätt att se på sin omgivning är underhållande men skapar samtidigt en oroande knut i magen då hon inte riktigt behärskar det där med sociala koder.

Handlingen utspelar i huvudsak på den gata dit Annie flyttar. Och berättelsen drivs framåt genom hennes försök att komma allt närmre sina grannar. Men glimtar ur Annies förflutna antyder efter ett tag att hennes problem är mycket större än bara social osäkerhet.

Det är vändningen och misstankarna om att allt inte står rätt till som gör A Kind of Intimacy till en intressant roman. Ashworth ger sin huvudperson drag som gör det svårt att veta hur man ska förhålla sig till Annie, ena stunden hejar man på henne för att sedan tycka att hon går långt över gränsen. Samma förvirring blir också om man vill kategorisera romanen. Under min läsningen har jag oftast mycket roligt för att sedan plötsligt sätta skrattet i halsen och rysa av obehag. Lättsam komedi eller psykologiskt drama? För ju längre in i handlingen romanen når dras knuten i magen ihop allt hårdare och Annie känns mindre och mindre som någon jag vill ha boendes i lägenheten intill.