[LÖRDAGSKRÖNIKAN] Jag har alltid skrivit, på ett eller annat sätt, i en eller annan form. Det har varit nödvändigt och oftast känts helt naturligt för mig. Vad som kan verka mindre naturligt är kanske känslan av att om jag inte skriver så finns jag inte.

Det är som om mitt äkta jag, mitt verkliga jag, självaste kärnan av min personlighet snarare finns nedklottrad i dussintals skrivblock, i noggrannt sparade word-dokument, på ihopknögglade, slängda pappersark, än i min egen kropp.

Mitt jag blir till först när orden träffar papperet. Så kan det kännas. Så är det ju inte förstås. Men innan en formulering är nedskriven, då är allt mest grumligt, ostrukturerat och förvirrat. Ett ständigt famlande efter sig själv.

Skrivandet skapar konturer och håller samman ett liv som tycks kunna flänga iväg åt alla möjliga riktningar och håll. I skrivande stunder förstår jag lite mer av vem jag är och jag förstår kanske som mest när jag går tillbaka till sådant jag skrivit för en tid sedan. Jag kan se mönster och stämningar i texterna, som ofta går att härleda till den verklighet jag levde i då. Ups and downs, mörkt eller ljust.

Å andra sidan: Det jag skriver känns inte som jag. Det jag skriver känns ofta bättre, mer insiktsfullt och komplext än den person jag upplever mig vara. Jag kan vissa gånger inte se kopplingen mellan den text jag precis har skrivit och den tankevärld jag befinner mig i, den person jag går runt i och lever som.

I skrivandet får jag självförtroende, ingenstans gillar jag mig själv så mycket som i mina texter, i det jag skrivit. Det skrämmer mig. För den skrivande världen är ju inte den “riktiga” världen, jag vill ju digga mig själv även om skrivandet ligger på hyllan och verkligheten kräver mig.

Jag måste börja inse att mitt skrivande jag, som hur lite jag än förstår kan vara en del av mitt “riktiga” jag, egentligen uttrycker en hel jävla del om vem jag faktiskt är som människa, bortom all blyghet, social fasad och alla invanda manér.

Det är mina och ingen annans tankar, funderingar, utsvävningar och reflektioner som finns på alla dessa undangömda ark och hundratals dokument. Texterna kommer inifrån mig och är inte ett resultat av att ha blivit anfallen av någon sorts kreativ ande som efter textens slut plötsligt lämnar mig. Jag finns i allra högsta grad, även om jag inte skriver.

—-

Lisa Gidlöf är skribent på Nittonde Stolen och gillar att skriva poesi.