Gertrude Stein. En av förra seklets stora modernister. Omtyckt av sin samtid, hyllad efter sin död. Inspirationskälla för otaliga författarskap och med en omfattande produktion, troligen över 10 000 skrivna sidor. Trots detta finns inte ens tio av hennes böcker översatta till svenska. Så när nu ellerströms förlag ger ut sin andra bok av författaren är det med stor nyfikenhet jag tar mig an boken, särskilt då titeln – Paris Frankrike – sedan tidigare är obekant för mig.

Bokens handling är tillsynes enkel, titeln ger en god ledtråd. Detta är Steins skildring av det Paris och Frankrike som hon kom att leva större delen av sitt liv i. Huvudperson är Gertrude Stein själv, medkaraktärer är de människor Stein lär känna i frankrike – men till skillnad från flera av porträtten i dagböckerna är det inte den excentriska konstnäreliten som här är föremål för Steins grundliga intresse. Den här gången vänder hon istället blicken mot de människor som lever ett enkelt liv på den franska landsbygden. I bakgrunden bullrar andra världskriget, men för Stein och hennes omgivning tycks ändå livet ha sin gång.

Ska man placera boken i hennes produktion jämförs den nog bäst med böcker som Alice B Toklas självbiografi (1934) och Allas självbiografi (1937). Här möter man som läsare en mer lättillgänglig, anekdotisk och mysigt puttrande Stein. ”Självbiografierna” hör till en del av författarskapet som delvis skrevs (och med stor sannolikhet påverkades av) hennes livskamrat och älskarinna Alice B. Toklas. Särskilt den passage i Paris Frankrike som ingående beskriver det franska lantköket har en prägel som starkt påminner om ”självbiografierna”.

Men trots att de vardagliga betraktelserna kring frågor om mat, shopping, blomsterarrangemang etcetera är sinnrikt konstruerade längtar man stundtals, i alla fall jag, efter den mer radikala Stein. De texter som på ett verkligt nyskapande sätt ifrågasätter vårt förhållningssätt till vad som är verkligt, till minnet, skrivandet och språket som förmedlande kraft. Till den Stein som skrev banbrytande verk som den nästa 1000 sidor långa experimentromanen The making of Americans (färdig 1911, publicerad först 1925). Eller den Stein som skrev den korta men radikala diktsamlingen Ömma knappar (1911), som genom att utesluta substantiven ifrågasätter och förändrar invanda perceptionsmönster.

Dessa sidor skymtar också på sina ställen fram i Paris Frankrike och visst finns här djärva formuleringar, krumma språng och en stundtals uppbruten syntax, men överlag får detta stå tillbaka för en mer linjär berättande stil. Som om Stein slutligen, mot alla sina principer, stundtals hindras av sin egen subjektivitet, sin kärlek till sitt andra fädernesland.

Vad som ändå i slutändan väger upp detta är på det sätt som Stein lyckas beskriva en period präglad av krigets logik utan att för den delen sätta kriget självt i centrum. Stein, för att citera den amerikanska poeten och kritikern Lyn Hejinian, ”sätter vissa detaljer i förgrunden och förvandlar dem till ledtrådar, tvingar det triviala att bli moraliskt, till och med humanitärt”. Det tillsynes godtyckliga tillmäts en betydande relevans – människan går före kriget.

Jakob Lien