Den morgon jag steg upp för att påbörja denna
bok hostade jag. Någonting var på väg upp ur
min hals: det höll på att kväva mig. Jag slet av
tråden som höll fast det och ryckte loss det. Jag
återvände till sängen och sade: jag har precis
spottat ut mitt hjärta.

Så inleds Incestens hus av Anaïs Nin. En prosalyrisk, suggestiv kortroman som ska komma att fascinera och förbrylla mig på ett alldeles underbart sätt. Boken var Nins skönlitterära debut och gavs för första gången ut 1936. Det är en starkt tidsbunden roman med sin freudianska medvetenhet och upptagenhet vid sexualitet, drömmar och det undermedvetna. De teman som Incestens hus innehåller ska Nin komma att återgå till i hela sitt författarskap.

Här slås hårt igenbommade dörrar upp till de allra mörkaste gömmorna i människans inre och jag både hänförs och blir illamående av den totala hämningslöshet med vilken Nin gestaltar sin apokalyptiska värld. Vi slungas in i ett landskap där människornas kroppar och psyken rör sig in och ut ur varandra, där sexualiteten guppar i ett arkaiskt fostervatten och där människans mest tabubelagda drifter tar över hela alltet.

Det splittrade jaget är ständigt framträdande i texten. Sökandet efter en absolut jag-känsla leder till förtvivlan och desperation. Jaget placerar sig själv utanför sin kropp i form av en Sabina, som man i Helena Erikssons efterord får reda på har varit huvudkaraktär i flera av Nins senare romaner. Genom Sabina tycks jaget kunna stå upp för sina mörkare sidor, Sabina blir kvinnan genom vilken jaget kan spegla sig själv i utan att det gör för ont och slutligen gå upp i:

När jag såg dig, Sabina, valde jag min kropp.
Jag skall låta dig bära mig in i förstörelsens fruktbarhet. Jag
väljer då en kropp, ett ansikte, en röst. Jag blir dig. Och du blir
mig.

Erotiken är det andra centrala temat och verkar här som en ondskefull underström som endast lämnar rester av människan i behåll. Orgasmens urkraft gör att allt moraliskt förnuft tvingas åt sidan. Vi leds in i incestens hus, “[...] det enda hus som inte ingick i zodiakens tolv hus” och där sker det mest förbjudna framför jagets ögon: “När jag stapplade från rum till rum kom jag in i målningarnas /
rum, och där satt Lot med handen på sin dotters bröst medan / staden brann bakom dem, sprängdes sönder och föll ned i / havet.”

Vad finns sedan kvar? Skuld, skam och lögn. En klaustrofobisk känsla där den egna sexualiteten är utnyttjad, störtad. Incestens hus är bilden av ett skuldtyngt och förtvivlat inre, omstöpt i vacker lyrik, för att kunna uthärdas:

Jag är insnärjd i mina egna lögner
och jag söker absolution. Jag
kan inte säga sanningen för jag har känt manshuvuden i min
livmoder.