Runda miniflodhästungar som storögda rultar runt i regnskogen. Snapsglas. Smågodis. Miniminiatyrer. Litenheten är gullig, men också fascinerande (”Att det går att vara/göra så liten!”) och mystisk (för den lilla saken kan gömmas i ett litet, nästan osynligt lönnfack).

Några som delar min litenhetsfascination är Eolit förlag. I ett projekt har de samlat fem böcker i ett pappfodral – tänk dvd-box, fast en tredjedel så stor.

Innehållet i böckerna rör sig kring handflator tematiskt och boxen får dessutom plats i en handflata. Någon tillbakalutad inhämtning, med slöa, sällsynta bladvändningar blir det dock inte. Pillrig men uppiggande aktivitet är vad som krävs!

Det går undan mellan sidorna, och ibland går till och med in i och över dem. I Joakim Anderssons och Annika Boholms bok Inte nudda golv är det inte lätt att veta var den ena meningen – eller för den delen meningen med meningen – börjar och var den andra slutar.

Handflatetexterna som gör sig bäst i det lilla formatet är utan tvekan de tre diktböckerna, speciellt Jenny Tunedals Du ska också ha det bra och Athena Farrokhzads och Tova Gerges Manualen. Korta poesirader verkar ha lättare för att lägga sig till rätta på de minimala sidorna. Farrokhzad och Gerge är också de som bäst förstår sig på att effektfullt utnyttja bokstorleken. Hos dem blir sidorna, tomrummen, omfånget och det snabba bläddrandet en del i diktens egen rytm och tempo, i den känsla som ångar upp under läsarens handflator.

Fler än Eolit förlag har gett sig på litenhetens estetik. På årets bokmässa i Göteborg lade jag beslag på (jag betalade faktiskt, jag stal inget!) en underbar liten ask, producerad av schweiziska förlaget B.ü.L.b COMIX. Den lilla utputtbara innerasken innehåller hela fem små, dragspelsvikta och gummibandsförsedda seriealbum i trefärgtryck.

Favoriterna i högen är Sylvian Victors Douces, för att den med sina stämningsfulla närnakenstudier känns så där lagom förbjudet spännande som ett miniseriealbum borde kännas, och Nicolas Mahlers smarta, dubbelberättande och sorgesamt fulvackra ”Action Man Boring Bob”. Det är en alldeles speciell läsupplevelse att försiktigt vika fram nästa serieruta i dryga frimärksformatet.

För er som är trött på allt smått och inte vill pilla med minipryttlar, då? Jag föreslår att ni skickar ett fax till förlaget Taschen. På besök i deras Parisbutik i somras lade jag händerna, men inte vantarna, på ett par av deras jätteböcker som mäter ungefär en meter på höjden och en decimeter på tjocken, bland annat en med plastfotografen David LaChapelle. Nackdelen då? Jo, de är lite tunga att bära hem och att ha i knäet när man läser. (Det ryktas att en gammal dam som låg på rygg i sängen och läste en av dessa bamseböcker råkade tappa monstret över sig och bröt nacken. But then again – det kanske bara är ett rykte.) Ja, just det. Sen kostar böckerna runt tjugo trettio laxar också.

Så, ungdomar, vad är då sensmoralen i denna sagoskimrande recension? Spela säkert – spela smått! (Och när jag skriver spela, ja, då menar jag ju läsa, men det förstår ju ni som är så duktiga.)