Lätt att läsa men svår att förstå kan vara ett sätt att karaktärisera den danska poeten Inger Christensen. Som representant för den så kallade systemdiktningen, som tar hjälp av rigida system och formationer, konstruerar hon sina dikter med arkitektonisk precision.

I Alfabet (1981) användes matematikern Fibonaccis berömda talserie som överordnande princip och i Fjärilsdalen (1991) återvinns sonettkransens stränga form. Risken är dock att man stirrar sig blind på de yttre förutsättningarna för hennes skrivande och glömmer den känsla av frid, försoning och stillsam skönhet som hennes dikter väcker. Jag läser om fjärilarna från samlingen Sommarfugledalen (Fjärilsdalen) som stiger upp i den middagsheta luften. Jag läser om de spröda fjärilsvingarna som förmår bära dikter, som är sommarsyner av försvunna döda. Här får döden, kärleken, drömmar, fjärilar, kiselvita nätter i en akt av försoning plats i jordens periodiska system. Allt är sammanlänkat i poetiskt fulländade sonetter som låter skönheten ta plats likt efterklangen av en klingande sommarpsalm. Just spänningen mellan det intima och det kosmiska blir något av ett kännetecken hos Christensen. Få andra poeter har en sådan barnslig, vacker, allvarlig tilltro till att språket är en förlängning av världen - att tingen, språket, naturen, människan alla är del i ett sammanhang. Få poeter kan skriva lika vackert. Få andra poeter lyckas bygga så unika textuella världar.

Nu har Christensens tredje diktsamling Det äntligen utkommit på svenska, i en lyckad översättning av Marie Silkeberg. Verket skiljer sig mycket från de tidigare och har tydligt tagit intryck av 60-tals-poesins självreflexiva konkretism. Detta nästan 240 sidor långa verk ger uttryck för flera olika stilar, röster, struktureringar som hålls samman av en medveten kontrollerad form. Diktens huvuddel LOGOS är formellt uppdelad i tre avsnitt SCENEN, HANDLINGEN OCH TEXTEN. Som exempel på den intrikata formen kan det sägas att inledningen, PROLOGOS, i originaltexten är skriven med exakt 66 tecken med fallande radantal, från 66 rader i första avsnittet till 33, 22, 11, 6, 3, 2 och slutligen en rad. Detta är bara ett litet exempel (av oändliga) på den svindlande matematiska exakthet som präglar ordningen. Hon har själv sagt att underkastandet av en yttre form blir en möjlighet till kreativ frihet. Därigenom låter hon naturen själv tala, som om naturen själv hade låtit orden växa fram genom en biologisk princip. Christensens hela poetik präglas av denna vilja att låta något yttre, något obestämt ”annat” skriva genom henne. Språket ses som en naturkraft, ett biologisk ofrånkomligt system.

Till skillnad från de tidigare intima naturskildrande diktsamlingarna är Det mer centrerat kring samhället, politik och kring en krisartad schizofreni. Språket drivs framåt med en oerhörd kraft och hastighet som tycks omfamna allt som kommer i dess väg, vilket gör det omöjligt att sammanfatta en bärande tanke. För här finns ingen möjlighet att ställa sig utanför, att kritiskt granska på distans. Det är en textuell flodvåg som drabbar en och varje exemplifiering ter sig missvisande. Styrkan ligger i rytmen, musikaliteten och flödet. Inledningsvis uttrycker de korta stackatosatserna ett språk för ett språkets och tankens inneboende rörelser. Allt sker i här och nu, i nästa sekund är det borta. Det finns inget att gripa mer än formen, mer än ett obestämt det:

Det. Det var det. Så har det börjat. Det är. Det fortsätter. Rör sig. Vidare. Blir till. Blir till det och det och det. Leder vidare än det. Blir annat. Blir mer.

I ett trevande försök att ändå ta fasta på något kan relationen ses som ett återkommande tema. Den själuttalande inspirationen från dansk språkteori om prepositioner är talande. Här lyfts språkets annars osynliga delar fram och blir till subjekt som kan sammanbinda, variera, utöka, variera språkets övriga delar. På ett förunderligt sätt lyckas Christensen binda samman olika stilar och röstlägen till ett alldeles unikt språk, där alla disparata delar förunderligt hänger samman. I ett större sammanhang undersökts relationen mellan individ och samhälle, mellan friskt och sjukt men framför allt mellan fiktion och verklighet. Språkets potential till skapande alluderar till bibelns skapelseberättelse. I den kanske mest tillgängliga delen TEXTEN förs ett humoristiskt spel med fiktionens möjligheter.

Den andra dagen hittade de på ljuset […] och det var gott. Mitt på dagen upptäckte de att ljuset var mycket starkt, och de slöt ögonen och satte sig i sanden för att vila och för att inte gå vilse. De hade egentligen inte tänkt att ljuset skulle bli så starkt. Det har tagit makten ifrån oss sa de. Och medan de satt där i sanden med slutna ögon led de verkligen av värmen från allt ljus de hade hittat på.

Samtidigt behålls fiktionen inom det verkligas gränser, eftersom det är mentalpatienter som får komma till tals. Det verkliga görs overkligt och det overkliga verkligt. Framför allt ges språket ett egenvärde, här finns ingen poetisk uppenbar fiktion utan språket är verkligt – men som text.

Det är skriven mot bakgrund av en politisk omvälvande tid. Den strikta formen blir ett försök att ersätta en världslig ordning med envisa poetiska omtagningar, utvecklingar och variationer. Logiska satser kastas om och bryts mot varandra och upphäver ständigt det sagda. De olika stilarna, formexperimenten, det stundtals briljanta, det stundtals meningslösa – allt tecknar tillsammans en värld helt transformerad till språk. ”Verkligheten” får ett något av ett löjets skimmer över sig; Pentagon, börsdirektörer, och sakkunniga nämnder samsas med historiska citat från William Blake och Novalis. Inga ramar finns, allt är gränslöst och på samma gång hypnotiskt strukturerat. Det utgörs av ett språk som ”suger upp tillfälligheter och spottar ut system.”

Kanske är det just i upprepningarna, variationerna, omkastningarna som den kritiska potentialen får sin bärkraft. Om man tillräckligt envist bibehåller, upprepar och är konsekvent i sin galenskap blir den till en ny ordning: ”Det viktiga är inte vad vi är men det vi skulle kunna vara”. Till skillnad från de tidigare samlingarna infinner sig också en hopplöshet inför det egna projektet. Texten är hela tiden medveten om sig själv som text och känns ibland inlåst i sitt självgenererande projekt. Ändå är det den berusande kraften i detta självtalande språk som etsar sig fast och den ofrånkomliga känslan av att övermannas av dikt.

Dikten är mästerligt överlägsen och ett konstverk som överskrider alla omdömen och kategoriseringar. Det är omöjligt att inte låta sig imponeras och förundras av Det – vad det nu än är.

Filip Magnusson