Det finns personer i den så kallade civiliserade världen som har till yrke att döda andra människor. Dra i en spak och skicka tusentals volt genom kroppen på en annan person. Människor klädda i skjorta och slips. Med normala liv? Inte i Thomas Otts värld.

En dödsdömd man med mustasch har en lapp med ett nummer i sin ägo. 73304-23-4153-6-96-8. Han lägger det i sin bibel. Där får den vila, tills det är dags för slutet. Då tar han lappen med sig, håller den i sin hand när elektriciteten dansar genom hans vävnad.

73304-23-4153-6-96-8. En lapp på golvet, med ett nummer. Mannen med det normala livet, klädd i skjorta och slips får syn på något. Han har just dödat en person. Det är hans jobb. Nu hittar han en lapp, plockar upp den och stoppar den i byxfickan.

Thomas Ott berättar i sin serieroman utan textens stöd. Bilderna, uppbyggda av miljoner små, små streck, får stå för sig själva på de svarta sidorna.

Mannen tar på sig en hatt. Tar bussen hem. Möter en hund. På djurets bricka står ett nummer. Snart är det nummer överallt. Mycket mystiskt.

Med sina suggestiva bilder och täta berättelse lyckas Thomas Ott med något som mycket få serier – och ännu färre ordlösa sådana – klara av. Att få läsaren att dröja i berättelsen. I stället för ett rastlöst bläddrande som är över på en halvtimme tar Numret sin tid. Det blir många återgångar till tidigare sidor och längre studier av enskilda rutor. Läsningen suger tag, håller fast och väcker fler frågor.

Hur går det till? Jag vet inte.

Ett som är säkert är att Thomas Ott skapat en sugande, mardrömslik berättelse. Finurlig i all sin enkelhet, men med en klart lysande berättarteknik.