Martin har gett ut en egen bok. Boken vill för mycket. Jag blir trött av att läsa den. Ändå skrattar jag till ibland, nickar lite förstrött i någon slags diffus aha-upplevelse.

Martin har många åsikter, dom ligger stadigt och pyr under hans vilt fäktande ordkamp. Martin är upprörd på samhället, på svenskhet, på teknikens grepp över våra liv. Han är också förundrad över mycket, såsom alltings existens, människans drifter och behov, våra tafatta försök att närma oss varandra. Martin är mycket ironisk vilket oftast är kul, ibland blir det lite väl raljerande, men det lämpar sig ändå fint för detta Martinska manifest.

Martin har samlat på sig mer eller mindre tänkvärda reflektioner, underfundigheter och betraktelser om allt mellan koppnudlar och facebook till sapfiska strofer och Gud. Resultatet är en tredelad diktsamling där de olika delarna: “Trädgårdsfesten”, “anemoner” och “andra dikter” har lite olika stil men där ironin och kvickheten aldrig ger vika. En av mina favoritdikter är denna vassa sängkammarkavalkad:

ungdomens religiösa upplevelser

jag måste fråga varför
varför ropar du på gud
när du kommer
är det någon sorts bön eller hädelse

ropar med en annan röst som du inte använder
när du talar
och som vi kommit att förknippa med när
något gått sönder
eller du slagit i dina tår

alltså
varför gud och varför just då

Martin är en hejare på rytm och ton, något han verkligen lutar sig tillbaka på. Det blir dessvärre lite väl klämkäckt, ordrikt och utan större substans. Bäst gillar jag samlingens första del, där vågar Martin putsa bort lite lust och ge sig in på en mer gestaltande och eftertänksam poetik. En poetik som i större grad vågar ge läsaren tolkningsutrymme:

jag står och tittar
på grannens gräsmattas vattenspridare
det är snart kväll nu
och grannens hund ligger på uteplatsen
vi stirrar på varandra
genom valvbågar av flygande vatten

han är äldre än barnen
han är äldre än äktenskapet
och han vet vad som pågår
mycket bättre än hustrun
mycket bättre än maken
[...]

Martin är även en jäkel på att dekonstruera. I samlingens andra del vid namn “anemoner”, bryter han ned både språk och samband. Jag tolkar det som en gestaltning av vårt uppvridna informationssamhälle där vi knappt hinner reflektera över vad vi vill göra med våra liv eller vart vi är på väg. Martin är en väldigt ifrågasättande typ, det är befriande. Men åter, han vill så mycket och han vill säga allt på en gång. Paradoxalt nog leder det till att desto mindre går in i läsarens skalle. Jag hade önskat mig en tätare gestaltning och en rejäl rensning bland alla dessa brokiga och vilt fäktande alster. Less is more, även i ett Martinskt manifest.