“Alla ska med”-mentaliteten söver engagemanget för Anna Jörgensdotters släktkrönika.

Det är 1930-tal och vi befinner oss i det lilla samhället Norrby vid Kungsbergets fot. Här är den femhövdade syskonskaran Steen på väg att bli vuxna under en tidsperiod där en kvinna inte ska åka bättre slalom än en man och där man inte säger “ska vi ligga” utan “får jag komma till dig”.

Lilla Norrby ligger långt ifrån den stora världen. Perspektiven är smala och handlingsutrymmet trångt. Man bör skaffa kärnfamilj, gärna innan 20, och råkar man gå runt i en gul sidenkimono har man antagligen haft sexuellt umgänge med en halv stam hottentottar. Typ.

På bokens baksida beskrivs Bergets Döttrar som en ”kollektivroman”, en berättelse som skildrar en grupp istället för en specifik huvudperson. (En genre där Josef Kjellgrens Människor kring en bro (1935) och Ivar Lo-Johanssons Traktorn (1943) brukar ges som exempel.) Hos Anna Jörgensdotter är familjens grenar sammanflätade i en stil som står närmre Moa Martinssons kloka knegarrealism än Virginia Woolfs familjedrama To the Lighthouse: sakliga betraktelser snarare än psykologiska sammelsurier.

Genom syskonen Steen beskrivs förväntningar på kvinnan, den skrämmande upplevelsen att få ett barn, känslan att förlora närstående och den starka längtan bort från den hatälskade skithålan Norrby. Jörgensdotter har läst på noggrant i arkiven för att få med de historiska detaljerna och byggt sin berättelse däromkring.

Rent tekniskt är kollektivromanen en utmaning, men Jörgensdotter har järnkoll på sina många karaktärer. Den allvetande berättarrösten är enträget rättvis med sin uppmärksamhet och ser till att hela syskonskaran får sina bekymmer och strävanden skildrade. Tyvärr är det också på detta som romanen faller: för många teman och för lite fokus.

För problemet med Bergets Döttrar är att den är på samma gång karg och alldeles, alldeles för mångordig. Eftersom den handlar om allt och inget lyckas den inte heller rota något engagemang. Och när summan av syskonens röster aldrig blir mer än delarna blir effekten otålighet istället för en extra dimension. Synd, för om Jörgensdotter skippat den nitiska ”alla ska med”-mentaliteten är jag övertygad om att hennes fina språk hade ryckt med mig in i de intressanta sammanhang hon skildrar.

Kristin Rehnqvist