Diktsamlingen Matriser för ett landskap påminner på något vis om en thriller. Det är bitar av sorgearbete som flämtar förbi. Dödsryckningar av en person och ett språk, där tecknen tycks falla i bitar om diktjaget kommer för nära den döda. Men vem är det som har dött?

Det börjar i vardagssituationer. Ögonblick över köksbordet där språket binder tingen vid varandra. Det handlar om att bygga upp verkligheten igen med språket. För orden bär på ett bländande mörker som hjälper: språket bär förlusten.

Snart förstår vi att det är mamman som dött. ”Den avgrund man inte kan tala om är inte avgrund.” skriver diktjaget. Men är det verkligen så? Avgrunden letar sig fram genom andra erfarenheter än texten. I träden, i spegeln, i drömmarna.

Under en promenad sjunker ordet ‘mamma’ in i diktjagets kropp. Det som är mellan henne, ‘mamma’ och ån existerar plötsligt i en dimension som skär igenom både språk, rader och ljud. Hon beskriver det som ogripbart, som skillnaden mellan fågeln och fågelns spegling i vattnet.

och det slår mig att det ord
jag virvlat fram ur
kanske inte behöver mig

Nuet är genomsläppligt, men Thorell kämpar för att upprätta ett samband mellan ord och minnen, saker och känslor. ”du tillhör språket” skriver hon, som för att hålla mamman kvar. Samtidigt är hon medveten om att det som går att säga är inte samma sak som det som en gång var. ”Man kan inte skära platsen ur en bok”. Snart töms också språket på mammans försvinnande.

Till sist är det i det drömtillståndet som diktjaget verkar hitta en mer direkt erfarenhet.

I drömmen har du
alla dina ord
sidan står i blom

Att språket inte riktigt räcker för att beskriva ”rena” upplevelser och minnen, har behandlats tidigare i svensk poesi, bland annat av Katarina Frostenson. Hon har ägnat flera verk åt längtan efter ett språk som kommer åt skuggzonen - den mellan språk och erfarenhet - efter ord som inte gör upplevelser till klyschor så fort de blir poesi. Problemet är samma för henne som hos Thorell: att ett fattigt språkverktyg är allt som finns för att förhandla om dessa villkor.

Carolina Thorells språkfilosofiska tankar är kanske inte banbrytande, men det hon lyckas med är att fästa dem vid sorgeprocessen. Eller om det kanske är precis tvärtom, att det är saknaden som aktualiserar språkets brister.

För hur långt räcker egentligen poesin när världen rämnar? Kan orden hjälpa? Kan de hålla kvar minnena av den förlorade utan att samtidigt förstöra och förenkla? Thorell gör dessa gåtor spännande, drabbande och mycket vackra.

Stå nu i oformade
sammanhang
som en ömtålighet
i bristen på svar

Kristin Rehnqvist