Gympaläraren ligger i sin säng. Fast han är för gammal drömmer han fortfarande om att bli tennisproffs. Han tänker: ”Snart, snart kommer jag att bli upptäckt”. I Emma Rendels serier är människorna i otakt med sin omgivning. Desillusionerade går de till sina tråkiga förvärvsarbeten, men drömmer om något annat.

Här finns Allan Smith som är så ensam att han utvecklat en hypokondri. Hans inbillade sjukdomar tvingar honom ständigt till doktorn där han får sin enda dos mänsklig kontakt och omvårdnad. På dagarna står han vid det löpande bandet i fabriken och lägger skämtbajs i förpackningar: ”Jag försöker förverkliga mig själv genom jobbet, men det är svårt.”

I Allt är allrajt är verkligen inget allrajt, mne Emma Rendels karaktärer klamrar sig förtvivlat fast vid att jo, allt är allrajt. De är ensamma, olyckliga och distanserade från sin oförstående omgivning. Det hela hade kunnat landa i en mörk, deppig värld, där läsningen bara är nedslående. Men det som verkligen driver berättelserna framåt är Emma Rendels mycket egenartade bildspråk.

Det är halsar som är för långa eller för krokiga, rumpor som är för stora eller kroppar som bara är oformliga i största allmänhet. Bilderna har sin egen logik och den är ofta lekfull. Som kontrast till det kolsvarta berättande finns Disneyreferenser, fula gubbar-humor och fabellekar i bilderna som ger det hela en dimension av svart humor.