Har ni sett Lizardman på tv? Killen som utöver att ha tatuerat hela kroppen ödlegrön och piercat sig både här och var, har klyvt sin egen tunga i två – precis som en ödla. En sådan tunga vill Lui, huvudpersonen i Hitomi Kaneharas roman Ormar och piercing, ha. Inte för att hon har sett Lizardman på tv, utan för att hon har träffat Ama.

Efter att ha setts ute på en klubb första gången, flyttar Ama och Lui snabbt ihop. Han är övertygad om att de är ihop, medan hon inte är lika säker. När de vid ett tillfälle frågar varandra var deras namn kommer ifrån hävdar Ama att han är döpt efter Mozart Amadeus och Lui att hon har fått sitt namn från Luis Vuitton. Den typen av samtalsämnen hör annars till ovanligheterna. Paret vet ingenting om varandras egentliga namn, familjer, åldrar eller bakgrunder. De lever en dag, en öl, ett knull och en tjocklek på piercingsmyckena i sänder.

Lui vill leva sitt liv på gränsen, på utkanten, bortom de andras gemenskap. Självdestruktivt vill hon pressa sig mot extremerna – i form av tatueraren Shiba, sadomasochistiskt sex, kroppsmodifieriring, otrohet och mord – för även om en del av dem skrämmer henne, är det hela tiden mot dem hon strävar.

Ormar och piercings utgångspunkt i japansk undergroundkultur är charmigt fascinerande, och detsamma gäller bokens råa kraft som hela tiden tycks kämpa för att bli elektrisk, bli våld, bli mörker, bli explosion och absolut ingenting. Tyvärr är det här inte någon speciellt välskriven roman, varken när det gäller berättarteknik eller språk, det kränger hela tiden lite klumpigt på sidorna, och den cyniska sagan landar aldrig riktigt någonstans. I slutändan får den inte så mycket sagt.