”Joyce Mansour blev känd framför allt som raseriets och erotikens poet” skriver Mattias Forshage i sitt efterord till surrealisten Mansours bok Julius Caesar från 1958, och jag förstår snabbt varför.

Bokens Julius Caesar har inte mycket gemensamt med sin namne, den romerske kejsaren. Julius i Mansours bok är en fet, svart, frodig kvinna, en amma till ett par tvillingar. När regnet börjar falla vet hon att det regnet är det stora regnet. Det skyfall som ska falla oupphörligt tills hela världen – eller åtminstone hela byn Sodom och dess omgivningar, som för bybornas del lika gärna skulle kunna utgöra hela världen – har täckts och dränkts i undergångens vattenmassor.

Regndropparna och den annalkande apokalypsen gör byborna slöa och orkeslösa. De orkar inte gå upp ur sängen. Slumrar, vaknar till i korta stunder, ser hur husen som omkring dem multnar och väts allt mer, och somnar sedan om. Ute på gatorna och fälten råmar kossorna av smärta när ingen ids mjölka deras juver. Kalvarna sprängs till blodiga slamsor när deras kroppar redan överfulla av mjölk, inte rymmer något mer. Slutligen växer kossornas bristfärdiga juver fast i den fuktiga marken, och de finner slutligen ro när maskarna mjölkar deras spenar.

Huset som Julius Caesar, och familjen som hon arbetar för, bor i ligger högt upp på ett berg och står därför längst över vattenytan i hela byn. Men ingen – nästan – undgår ödeläggelsen. Medan vattennivån stiger släpps vansinnet lös, kroppsvätskor och inälvor sprutar, människor mördas brutalt och de två tvillingarna, som har blivit äldre, ger sig ut på erotiska upptäcktsfärder som påminner om de gränslösheter Georges Bataille beskriver i romanen Ögats historia.

Mansours rasande text rusar flåsande fram över sidorna. Varje mening är tyngd av fuktiga, ohämmade bilder. Varje stycke bjuder på nya absurditeter, våldsamheter och erotiska tvärkast. Det finns ingen tid för läsaren att pausa, för fattaren att hämta andan, eller för karaktärerna att låta sig påverkas av textens tidigare utbrott. Med undantag för Julius själv kanske, som förvisso aldrig riktigt stannar upp, men hon påverkas ändå av vad som händer runt henne. Inte minst lider hon av hur tvillingarna överger henne och hennes bröst, till förmån för andra kvinnor och deras kroppar. Men så är det också hon som mot slutet når något slags kroppsligt utlopp, ovanpå och ovanför allt annat, även om hennes otåliga själ inte upphör gäspa.

I dagens klimatapokalyptiska stämning är det inte svårt att göra en klimattolkning av Julius Caesar. Vattnet som stiger och dödar, naturen som slår tillbaka och urartar, medan människosläktet hänger sig åt våld och sexualitet, och allt för sent gör halvtama försök att bygga räddningsflottar. Och varför inte läsa in hur jordens svarta underklass reser sig över vågorna, otåligt tillfredställda, medan den vita överklassen går under.

Förmodligen var det inte växthuseffekterna Joyce Mansour hade i tankarna när hon skrev boken i Paris på 1950-talet. Men å andra sidan vet ingen vilka andra tankar hon hade heller, och frågan är om det spelar någon roll. Mattias Forshage skriver i bokens efterord:

”[B]åde handlingen och personerna är mer eller mindre bisaker, och det viktiga är den inneboende poesin, de poetiska bilderna och stämningarna, det poetiska flödet. Vad gör det då att karaktärsteckningen, miljöskildringen och själva gestaltningen av fabeln, är inkonsekventa, ofullgångna, mest upphängda på ett fåtal till synes godtyckliga bestämningar, som ofta tillåts bli motsägelsefulla?”

Och det är just det som är både förbannelsen och välsignelsen med mycket surrealistisk litteratur. Det finns liksom ingen riktigt stadig tråd för läsaren att hålla tag i och vägledas av, något som kan ge svar på frågan ”vad ska allt det här betyda egentligen?”. Men trådlöshet kan som bekant också ge frihet. I det här fallet frihet att fullkomligt tolka efter eget hjärta, och att fritt följa med strömmen, skakas av den rasande, erigerade pennan. Utan att riktigt ta en paus, utan att riktigt förstå.