Först och främst måste det sägas att jag är partisk. Den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuściński är något av en husgud för mig, precis som för många andra som rest med honom genom otaliga krig, statskupper och revolutioner.

1956 bar det av för första gången, då den polska nyhetsbyrån PAP skickade Kapuściński som korrespondent till New Delhi. För nästan exakt två år sedan, den 23 januari 2007 tog det slut, då den polske mästaren avled, 74 år gammal – en stor förlust för världen.

Kapuściński bevittnade 24 revolutioner och skrev flera klassiska reportageböcker. Kejsaren, om Haile Selassies regim i Etiopien, Shahernas shah om den islamiska revolutionen i Iran -79 och Imperiet om Sovjet/Ryssland, före och efter kommunismens fall. Mest känd är Kapuściński kanske för sina reportage från 60- och 70-talets Afrika, där han bevittnade flera av de europeiska kolonialstaternas sista timmar.

Den senaste Kapuścińskiboken som översatts till svenska, Reporterns självporträtt, är kanske först och främst en fördjupning i Kapuściński skrivande och funderingar. Boken kom i original 2003 men översattes 2009 till svenska och bygger på intervjuer, föreläsningar och samtal med den polske författaren. I fem kapitel med olika teman, som skrivandet, efter succén och medier, ges läsaren brottstycken av den Kapuścinska filosofin; hur allt började, om resorna, motgångarna, kändisskapet och synen på hur media förändrats under hans verksamma tid. Självklart klokhet på klokhet, men samtidigt något av en enmansshow. Kapuścinsk kommer ofta undan lite väl enkelt och hade gärna fått bli mer motsagd både här och där.

Translator of the world, har han kallats, Kapuściński. En man som tog sitt yrke (reporterns) på allvar. Själv föddes han 1932 i Pinsk (då Vitryssland, i dag Polen) där han växte upp under knappa förhållanden. Enligt honom själv en förklaring till varför han trivdes så bra i det vi i väst kallar tredje världen, där han hellre bodde bland människorna han skrev om än på skyddade hotell med de andra journalisterna.

Men Kapuściński har också fått kritik för att ha fabulerat ihop små detaljer för att kunna visa på större sanningar. En slags journalistisk magisk realism, skulle den välvillige kalla det. Lögner säger andra, litteratur men inte journalistik. Något han gärna hade fått reflektera vidare kring i Reporterns självporträtt. Men hur han än gått tillväga så fick han, och får fortfarande, människor att bli nyfikna och reflektera kring världen, orättvisor och kulturella skillnader. Det kan ingen bortse ifrån.

För mig har han på många sätt gjort globaliseringen mer lättförstådd. Just genom att börja i det konkreta, detaljerna och sen klarsynt och stringent lyfta abstraktionsnivån och lägga ut de stora perspektiven, det generaliserande, men inte fördomsfulla. Analyser som är svåra, för att inte säga omöjliga, att göra om man inte är både extremt berest och beläst. Han har också en förmåga att få sina läsare att känna sig intelligenta och den respekt för människorna han möter i sina böcker smittar av sig på läsaren.

För den som aldrig läst Kapuściński är inte Reporterns självporträtt ett självklart första val. Den som däremot har några böcker i ryggen kommer att ha stor behållning av raddan av klokheter, trots bristen på obekväma följdfrågor.