[LÖRDAGSKRÖNIKAN] Jag läste nyligen Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen, om en tjej i mitten av tjugoårsålden som går runt och är hatisk mot allt. Livet är så smutsigt och skitigt och fult. Människorna så hjälplösa, desperata och pinsamma. Pricksäkra oneliners ringar in olika slags hopplösa människotyper som romanjaget inte står ut med och allra minst står hon ut med sig själv.

Och sedan, när halva boken är läst får man reda på roten till hatet.

Brodern är död.

Han dog i en bilolycka för flera år sedan, men huvudpersonen har inte kunnat leva ett normalt liv sedan dess. Hon har fladdrat omkring bland olika städer, olika killar, olika utbildningar och olika nyanser av svart. Hon mår så jävla inte bra, någonstans inuti henne ligger det en rutten liten insekt som sprider äckliga bakterier och snart är hela hennes kropp infekterad.

Jag blir rörd. Jag gråter när jag läser bokjäveln. Den är så äkta, den är så vidrigt bra. Och som jag alltid gör när jag läser en ovanligt bra bok så googlar jag på författaren och titeln, läser med en galnings blick allt som kommer i min väg.

Hennes bror har dött i verkligheten också, säger hon i en intervju. Det var smärtsamt att skriva om det i boken. Jag anade det hela tiden, för skildringen av sorgen i boken känns alldeles för naken, för sann, för att något annat skulle vara fallet.

Jag blir om möjligt ännu mer rörd. Jag tänker att det är så blottande, att gestalta sin sorg med en sådan osviklig nerv. Jag tänker också att det är väldigt modigt. Men jag slutar inte att tänka där.

Författaren hävdar samtidigt på flera ställen att romanjaget inte ska kopplas ihop med henne själv. I SvB:s debutantporträtt ger hon klara besked, eller?

Jag heter Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Är 28 år. Min roman är en skapelse. Den handlar inte om mig, utan om er. Jag fattar att ni tycker det är hemskt när texter handlar om när neurosedynskadade, lesbiska och tjocka föraktas.

Förlåt. Det är inte jag. Det är ni. Ok. Vi.

Det finns någonting paradoxalt i att blottlägga och gestalta sin sorg för att sedan kunna ställa sig i relation till verket: blottläggandets litterära form. Tänk om man ångrar sig? Tänk om självbekännelsen blev för bekännande? Eller för stilistisk medveten? Hur ställer man sig till hurtiga, raljerande eller misstolkande recensioner?

En tsunamivåg av självbiografiska, självbekännande och självupptagna böcker har det senaste decenniet strömmat in i svenskarnas Ikea-belysta vardagsrum och där sitter vi med hjärtat i halsgropen och undrar hur författarna vågar låta oss se in i deras allra mörkaste rum.

Författaren till Naturen har i konstens namn gestaltat en egen, egentligen högst privat sorg. Hon är nu nominerad till Borås Tidnings debutantpris och jag håller alla mina tummar för att hon tar hem priset. Men jag fortsätter att fundera över hur författare drar sina egna gränser. Hur mycket kan man blotta sig själv för ett litterärt verks skull?

Jag undrar hur det känns när någonting som man vill ha oskrivet inte går att sudda ut.

—-

Lisa Gidlöf är fast skribent på Nittonde Stolen.