Det finns gott om kriminalare med dåliga vanor och tvivelaktiga metoder. Kristian Wold är en av dem. Men till skillnad från deppiga farbröder på vischan, som dricker dåligt kaffe och smygröker på tjänsterummet, har vi här att göra med en kommissarie som verkligen sitter i skiten.

Stig Sæterbakkens roman Osynliga händer gavs ut på svenska i somras och är en uppvisning i moraliska övertramp, både yrkesmässiga och privata. Kristian Wold, vars lilla helvete råkar rullas upp samtidigt som Oslo drabbas av tidernas mest dystopiska lågtryck, får en försvunnen flicka på sitt bord. Fallet har gått på tomgång sedan en tid, och Wolds uppdrag är att se till att ärendet läggs ner snarare än att hitta flickan. Istället inleder han en relation med den stackars tröstlösa mamman, samtidigt som hans fru går hemma, sjukskriven, misstänksam, deprimerad och misshandlad. Och detta är bara själva huvudattraktionen av all jävlighet. Det finns fler karuseller att åka i boken.

Sæterbakken hamnade själv i blåsväder för drygt ett år sedan när han som konstnärlig ledare för Norsk Litteraturfestival bjöd in historieförfalskaren och förintelseförnekaren David Irving att tala under temat sanning. Det litterära Norge slog bakut, och när festivalens styrelse till slut drog tillbaka Irvings inbjudan, avgick Sæterbakken i protest. Fler kontroverser har det blivit efter det, och nu har Sæterbakken ”blivit den man ringer så fort det blir tal om något svårt”, som han själv sa i en intervju i höstas. Sæterbakkens försvar av yttrandefriheten, oavsett vilka ord som yttras i dess namn, har varit kompromisslöst.

Denna kompromisslöshet återspeglas på sätt och vis Osynliga händer. Sæterbakken vägrar dalta med läsaren. Kristian Wold är ett as. Och ändå inte. Svårigheten att kategorisera personerna i berättelsen efter skalan god-ond är bokens främsta behållning. Det går att fördöma Wolds enskilda handlingar, men det är svårare att fördöma Wold själv. Bokens titel (kombinerat med omslaget till den svenska upplagan där en naken man hänger upp och ner i ett rep) gör det lätt att sluta sig till att vår stackars antihjälte ska läsas som en marionett för korrupta strukturer, och att han därför inte kan ställas till svars för sina handlingar personligen. Jag tror dock inte att Sæterbakken tänkt sig en sådan enkel lösning. Bokens hållning är mer krass och illusionslös, och någon egentlig lösning erbjuds inte som jag ser det.

Romanens svaghet, åtminstone för alla som inte kan låta bli att sucka lite åt polisintriger, är just att den är en polisintrig. Det är svårt att komma bort från det ensamma, dunkla, manliga och varje deckarförfattare som vill undvika att hela historien låter som en hes voice over står inför en svår utmaning. Stig Sæterbakken klarar det hyfsat. Men Osynliga händer hade varit bättre om den inte var en deckare.