[LÖRDAGSKRÖNIKAN] Kipling ekar genom etern. Jag zappar runt på tv. Ena kanalen visar Disneys version av Djungelboken, och på den andra diskuteras slöjor, och ett eventuellt förbud av niqabs och burkor.

Oroväckande röster börjar höjas i samhället. Det talas om faran med att inte kunna identifiera andra människor, om obehaget att inte se ansiktet på sina medresenärer när man åker tunnelbana.

Rädslan för det okända sipprar fram överallt. Frågor och förslag som ena dagen förkastas och fördöms när de läggs fram av Sverigedemokraterna och deras likar, läggs nästa dag fram av etablerade politiker och debattörer. Samma främlingsfientliga och rasistiska innehåll, men med en mer polerad yta, en annan dialekt. Riksdagspartierna säger sig vilja ”ta upp kampen” mot Sverigedemokraterna, men rätt var det är sätter ändå populististpartierna dagordningen, de tillåts formulera problemen och bestämma vilka frågor som är värda att diskutera.

Bombarjackor byts mot kavajer, stålhättekängor ersätts av lagförslag. Det handlar inte längre om att hålla Sverige svenskt för svenskarnas skull, nu ska vi dela med oss av vår upplysta frihetskultur till De Andra. Det främmande ska sluta vara främmande, inte för vår utan för dess egen skull. Det handlar inte om att bevara och behålla det som är vårt, det handlar om att värna om andra, att ge till dem vad de inte lyckats uppnå på egen hand.

Det handlar om den vite mannens börda. Mer än hundra år efter att Kipling diktade om det i sin dikt, ”The White Man’s Burden”, plockar vi upp käppen där den föll. För med lag ska land byggas. Med piskan och inte moroten skall De Andra drivas in i fållan, för deras egen skull. Den ofrie ska frias, den ojämställde skall ställas jämnt. Det Den Andre inte förstår, vet den Vite Mannen att lära ut.

Förbud mot burkor och niqabs motiveras inte med att Sverige och västerlandet ska befrias från slöjorna, istället är det de stackars muslimska kvinnorna som ska befrias från slöjan. Den Vite Mannen axlar sin börda, för att lyfta bort det kvävande täcke som har lagts över fria själar.

Tag upp den vite mannens börda,
sänd män med mod och spänst
i landsflykt, sänd er bästa flock
till era fångars tjänst
att träla i tungt harnesk,
att ge en vettlös hord,
ett vilt, nyss fångat folk – halvt barn,
halvt djävlar – värn och vård.

Vi ska hjälpa De Andra att ta till sig av vår framgång, av vår fulländade ”demokrati”. En ”demokrati” där den enda handen värnar knytnävsstarkt om yttrandefriheten, medan den andra undan för undan börjar nagga på religionsfriheten. Och jag lovar, den ena handen vet mycket väl vad den andra gör.

Men i all uppståndelse glömdes några saker bort.

Ingen talade med De Andra, ingen frågade vad de muslimska kvinnorna själva vill. Ingen tänkte ett steg längre: Vad leder förbuden till i längden, friare kvinnor eller större polarisering, när människor känner sig inträngda i hörn?

Och ingen vände blicken mot sin egen bakgård: Vad sägs om lagstiftning mot smink, manliga chefer och mammaledighet? Hur låter det med förbud mot blåa och rosa leksaker?

Kan jag få fresta med en lag mot bikiniöverdelar?

—

Jesper Ims Johansson är fast skribent på Nittonde Stolen och arbetar i förlagsvärlden.