Det tog lite mer än två år innan jag öppnade den. Kanske berodde det på omslaget, där en oskarp, bäcksvart korp lyfter från en pall mot en dammgrå bakgrund, avskräckte; att med omslaget locka till läsning kanske är överflödigt när författaren heter J.M. Coetzee. Sydafrikanen och nobelpristagaren Coetzees roman Ett dåligt år kom ut 2007 och är det bekanta temat till trots ett djärvt formexperiment.

Temat och huvudpersonerna känns som sagt igen från Coetzees tidigare författarskap. Vid en första anblick skulle Ett dåligt år bara kunna vara en trött vidareutveckling på författarens praktverk Onåd från 1999.

Vi har alltså den äldre mannen i närmast atrofiskt förfall, liksom skrumpen och döende, en outsider som gjort sitt på jorden. Men ändå har han, eller har haft, en hög maktposition, ofta inom akademien. Sen har vi kvinnan, en betydligt enklare varelse – ung, vacker och exotisk (läs: icke vit).

Huvudpersonen i Ett dåligt år är en skönlitterär författare, en vit sydafrikan som emigrerat till Australien och som även skriver essäistiskt i vitt skilda frågor. Precis som verklighetens Coetzee. Likheten är slående och leken med fakta och fiktion ständigt närvarande.

Berättelsen börjar i tvättstugan där författaren får syn på den unga Anya. Han blir förtjust – hennes bakdel är perfekt – och han erbjuder henne arbete med att renskriva hans starka åsikter. Ett beställningsjobb från ett tyskt förlag där olika författare fått i uppdrag att beskriva vad som är fel med världen.

Men Anyas pojkvän, en girig blekfet och grisrosa marknadsivrande liberal, börjar snoka. Han är inte ense med författarens vänsteråsikter och inte heller särskilt förtjust över att hans flickvän umgås så mycket med den gamle skrumpna gubben.

Så till det här med formen: sidorna i boken rymmer tre samtidiga berättelser, skilda från varandra med skarpa sträck som löper tvärs över sidorna.

Överst: författarens manustext, hans starka åsikter samt hans dagboksanteckningar.
Mitten: författaren och Anyas relation.
Underst: Anya och den svartsjuke pojkvännens relation.

Rörigt?, ja visst, men samtidigt utmanande. Varje berättelse går självklart att läsa i ett svep, men för den normalbegåvade är en simultan läsning av alla historierna att rekommendera. Tänk bara på att det kräver sin koncentration. För formen frammanar också en känsla när de olika tankevärldarna måste samsas på samma sidor. Framförallt ger det en inblick i hur olika vi tänker och hur olika vi närmar oss identiska situationer och problem. Och i boken handlar det om bara 3 personer, på jorden är vi 6,8 miljarder – inte undra på att vi inte kommer överens.

Det finns också en intressant utveckling i berättelsen. Inte så att någon når en gudomlig insikt eller liknade, men Anya går från att vara en klyscha till att bli en allt mer komplex karaktär, som på många sätt vinner (som om det vore en tävling) mot de båda männen. Hon klär, bildligt talat, av sin pojkvän, får honom att skämmas och inse att han helt enkelt inte är en god människa och som författarens renskriverska påverkar hon hans stil och får hans åsikter att bli mindre dogmatiska och mer förankrade i verkligheten – från starka åsikter till mer mänskliga.

Och här hittar vi en av J.M. Coetzees främsta förtjänster som författare. Hans förmåga att lura in sina läsare i ett schablonmässigt tänkande för att senare tvinga både dem och sina karaktärer att ändra åsikter, eller åtminstone få dem att förstå att världen aldrig bara är svart eller vit; ett elegant slag i ansiktet på en tidsanda där enkla kortsiktiga lösningar och känsloargument har blivit vägen till makt och rikedom.