[LÖRDAGSKRÖNIKAN] Som ett gäng pastelliga dagisbarn med lätt förståndsnedsättning. Det var så vi som var i Bolibompa-åldern i början av 90-talet lärde känna mumintrollen. ”Vem skojar och skrattar med små hattifnattar jo moooomin” Den animerade tv-serien var en enfaldig historia. En hord tamkor med överdriven mimik skuttade runt till en obegriplig signatur. ”Mamamamamamamama. Papapapapapapapapapa Mamammamamama papapapapapa”. Morodören Stinky hade visserligen hällt lim i Mumintrollets simbyxor. Det var lite kul. I övrigt var Mumintrollen synonyma med något luddigt från souvenirshoppen på finlandsfärjan. Hyggliga, men tandlösa.

Först 10 år efter de animerade trollens tramsande i rutan gav jag mumintrollen en andra chans. Lånade Tove Janssons original på biblioteket och blev från första sidan både förvånad och förlorad. För Mumintrollet var visst inte imbecill, utan ett romantiskt pubertetsoffer som fluktar efter sjöhästar. Så mycket smärta rymdes inte i en knubbig pastellkropp. Men i böckerna fanns melankoli, svart humor och en alldeles ovanligt varm psykologisk skärpa: livets stora frågor, samlade på en liten plätt – mumindalen.

Som obotlig älskare av storhetsvansinniga karaktärer kom muminpappan att bli min stora favorit. Han föddes under särskilda stjärnor! Han var ett geni redan i 5-års åldern! Men jag föll också för lilla Mys iskalla pragmatism: Hon kom, hon såg ett myrsamhälle, hon utrotade det med gasol. Yeah! (Kom tillbaka Lykke Li-knuten, allt är förlåtet).

Den tecknade serien ”Mumintrollet och jordens undergång” skrevs för finlandssvenska vänstertidningen Folktidningen Ny Tid i slutet av 40-talet och fick då kritik. Det hette att den var kapitalistisk, dessutom ogillade läsarna att Muminpappan en tidning som hette ”Monarkistbladet”.
Och det kan hända att jag förblindats av kärlek, men själv ser jag Mumindalen som en materialiserad idé om mångfald. En miniatyrvärld full av egensinniga individualister med kärleksfull tolerans för varandras ofullkomligheter. Okej, Hemulen är i träigaste laget, men han bara är sån. Han går i fasters spetsklänning och surar. Låt honom hållas med sin frimärksfetisch.

I det blå Muminhuset är den heterosexuella kärnfamiljen upplöst. Bonusbarnen kommer och går: Lilla My, Tofslan, Vifslan och Sniff. Mumin har en homoförälskelse i Snusmumriken och Too-Tikki är butch. Med det är inte sagt att Mumindalen är en pittoresk gaygala, i den trygga idyllen ryms både sorg och kval. “Skojar och skratta med små hattifnattar”? my ass.

Muminpappan plågas ständigt av oro över att inte vara tillräckligt behövd som familjefar, ett flickebarn har blivit osynligt för att hon terroriserats sin förmyndare och Mårran - den läskiga stackaren - längtar efter kärlek men fryser allt i sin närhet till is. Men tillsammans hjälper de knubbiga trollen och deras vänner varandra genomlida både vardagsbekymmer och katastrofer.

För förödelsen är alltid nära i mumindalen: ett upprört hav, en vulkan eller en röd komet med sorgsen svans som hotar att förstöra livet som vi känner det. Men det är också det som är det fina i Tove Janssons berättelser, för är det inte katastrofens timma som livet känns som mest och vi upptäcker att vi behöver varandra? Och när jag läser händer något med min syn på världen: Plötsligt jag med desperat säkerhet att ovissheten är till för att omfamnas. Att seglen är till för att hissas. Äventyret ligger där ute och väntar på mig, bara jag söker upp det.
Kristin Rehnqvist

- - -

Kristin Rehnqvist studerar till journalist på JMK, på lördagar äter hon avokadomackor och jagar kulturtantiga koftor i secondhand-affärer.

Nittonde Stolen har tidigare ägnat Tove Jansson ett eget tema. Du hittar det här.