För dem som inte känner till den klassiska billeken där uttråkade passagerare tävlar om att säga olika namn på till exempel städer ska jag börja med att förklara hur den går till. En deltagare börjar med, låt säga, ”Trelleborg”. Nästa person måste då ta vid där den första slutade och säga en stad som börjar på ”g”, alltså sista bokstaven i Trelleborg. Kanske blir det “Gävle”, varpå nästkommande deltagare säger typ ”Eskilstuna”. Ett klassiskt tidsfördriv och kanske den allra enklaste formen av associationslek.

Lite mer avancerat än så blir det så klart i Pär Thörns nya prosalyriska bok Land skall med lag byggas. Men känslan av tidsfördriv finns kvar.

I två texter som löper parallellt, skilda åt från varandra genom ett vågrätt streck som skär genom hela boken, kastar sig Thörn från ”eau de cologne” till ”Köln”, vidare till en berättelse som inleds ”Det var där det hände”.Varje association inleds med ”Det vill säga”.

Bara vid ett tillfälle löper texterna samman, och det är vid fem fotografier på centerpartistiska riksdagsledamöter, som följer av att de båda parallella texterna avslutas med “livet”. Och så på andra sidan: Jättebild på småsträng, äldre man. Vad gör han där? På riskdagens hemsida klickar jag mig igenom namnen och ser att bilden föreställer Lennart Levi, som förutom centerpartistisk riksdagsledamot också är stressforskare. Livet, det vill säga Lennart Levis forskning? Hmm, men knappast aha. Efter de fem ansiktena fortsätter texterna och vindlar ut i olika spår. Bokens mest originella association är när ”Frankfurt am Mains skyline” följs av ett mischmasch av tecken som uppstått när Thörn öppnat en bild på Frankfurt am Mains skyline i en ordbehandlare. Under den svarta linjen pågår samtidigt enkla ordassociationer i katalogformat. Jag försöker hitta samband och korrespondenser mellan de två texterna, men den svarta linjen som skiljer dem åt verkar vattentät.

Det går att läsa Land skall med lag byggas som en undersökning av orsakssamband som ett slags berättelsernas grundstomme. Den ena händelsen leder till den andra, och så är snöbollen i rullning. Men vilken sorts berättelse uppstår om man låter sambanden vila helt på språkliga associationer? Kanske är det också ett slags satir över den språkets makt och de lagar som genereras därav. Se bara, så absurt! Det är inte så att jag trillar av stolen av genomförandet. Då var romanen Tidsstudiemannen en större läsupplevelse, eller Din vän datamaskinen dessförinnan.

Jag blir inte kvitt känslan av att Land skall med lag byggas är ett tidsfördriv, en förströelse under resan mot något annat, förhoppningsvis mer storslaget.