Att författa i par verkar vara på modet när nollnoll blir 10-tal. Paret Ahndoril och Liza Marklund och James Patterson, är bara några exempel. En hyfsat storsäljande författare plus en annan storsäljande författare borde väl vara lika med en jättestorsäljande författare, enkel matematik, eller? Författarna och vännerna Denise Rudberg och Daniel Möllberg bestämde sig i alla fall för att de skulle försöka. Resultatet blev romanen Malin och Henrik. En historia om två människor med ex och barn i bagaget som på en flygplats ramlar in i varandra och blir handlöst förälskade.

Handlingen är riktigt sockersöt. Det pirrar i kroppar och Malin och Henrik kan inte för en sekund ta blickarna från varandra. Men i vassen lurar de jobbiga exen, de som hela tiden sätter krokar i hjulen för det nyförälskade parets träffar på tu man hand, då de har för vana att i tid och otid avsäga sig ansvar för barnen. Malin och Henrik biter ihop, orkar inte ta konflikten och låter exens viljor komma före deras egna. Ja, i stort sett var det hela handlingen.

Malin och Henrik liknar inte Denise Rudbergs tidigare romaner. Borta är märkeskläder och frosseri, vilket skonar läsaren från de ibland oändligt övertydliga personbeskrivningar som har en tendens att ta över, men som ändå gör Denise Rudberg till den bästsäljande författare som hon ändå är. Det som alltså först känns fräscht med Malin och Henrik blir sedan bara trist då man aldrig bjuds in till den förväntade verklighetsflykten som romaner i denna genre annars brukar erbjuda.

Kanske kan det vara kul att skriva ihop, särskilt i ett yrke där det mesta av arbetet sker hemma på den egna kammaren. Men kanske är processen är roligare än resultatet. Malin och Henrik blir en roman som aldrig riktigt kommer igång. Det känns som att författarna hindrar varandra från att våga sväva utanför ramarna, i hänsyn till den andre, vilket gör resultatet lamt. Som författare är man nog själv bäste dräng.