[LÖRDAGSKRÖNIKAN] Jag heter Johan Wicklén. Det här är en krönika om en tysk litteraturskandal initierad av den unga författaren Helene Hegemann, 17 år. Hennes debutroman Axolotl Roadkill har hissats av kritiker, klättrat på topplistor och hennes skildring av excesser i sex, våld och knark i Berlins undre värld lett till att hon geniförklarats av en högbrynt tysk kritikerkår.

Men så hittade en bloggare stora likheter mellan passager i Hegemanns bok och en annan roman, utgiven under pseudonym på ett mindre förlag bara något år tidigare.

Var nu Hegemanns roman ett plagiat?

Utan omsvepningar svarade den unga författaren att, javisst var det så. Men någon pudel blev det inte.

I en text, som förläggaren Svante Weyler i en radiokrönika kallar för en av de märkligaste texter han någonsin läst om litteratur och upphovsrätt, går hon istället till motangrepp.

Hegemann skriver bland annat att om nu recensenterna tycker att hennes roman så träffsäkert fångar andan hos de unga på noll-nolltalet, så får dom helt enkelt svälja att också skapandet av romanen fångar tidsandan, där många ungas syn på upphovsrätt skiljer sig diametralt från den äldre generationens.

Hon som ertappades som tjuv, ställer sig alltså stolt upp och basunerar ut:

Det finns ingen originalitet, bara äkthet. Och jag skiter varifrån människor fått sina egenheter, jag är bara intresserad av vart de tar vägen med dem. Och vem är jag förresten, annat än en produkt av er. Jag hyr bara i andra hand min egen hjärna.

En briljant formulering, som enligt Weyler “radikalt sammanfattar det postmodernistiska budskapet: det finns inga individer kvar, det finns inget som heter egen röst, vi är bara ekon av varandra, verklighetens folk är bara kopior av verklighetens folk. Göran Hägglund är samplad.”

Konstigast är egentligen att detta inte är vanligare. För den som är uppväxt med klipp- och klistra-musik och -konst är samplingar lika naturligt som en kopp kaffe på morgonen. Inget att hetsa upp sig för och absolut inget som gör verket i sig mindre värdefullt. Alla stjäl, mer eller mindre medvetet. Vi blir matade och spottar ut en tuggad blandning vars enda originalitet egentligen består i att den varit inne i just vår mun, brutits ner av just vårt enzym, innan det spottats ut. Och om något ens är en smula originellt är det isåfall själva blandningen, den vi stoppar i oss och som vi någotsånär är förmögna att kontrollera.

För vad i din hjärna äger du egentligen? En relevant fråga som måste diskuteras på allvar när upphovsrätten nu är mogen att radikalt reformeras. Också inom den hittills fredade litteraturvärlden.