{LÖRDAGSKRÖNIKAN] När jag var 14 år fanns det ingenstans att ta vägen. Alla platser var överbefolkade. Människor trängdes, trycktes, knuffades. Alla torgen var tomma och ödsliga. Stegen ekade för högt. Underlaget var alltid regnvått och halt. Jag fick pengar till frisören var femte vecka. Hurra. Nu får jag det i julklapp i stället.

”Hur är läget med dig då?” Så säger folk nu.

Innan sa folk: ”Hur går det i skolan?”

Jorå. Framtiden är ett utstakat helvete. En meningslös jakt efter luft. Någon vill äta, någon annan måste ätas. Dåtiden är klump i magen, en svart boll som inte går att hosta upp. Förra helgen är en pinsam tystnad, förra decenniet är ett smutsigt lekrum. Nu väntar jag på ett telefonsamtal som inte är beställt.

Fast så var det aldrig någon som sa. Det brukade låta *mummel* och sedan ”Det är ju en väldigt fin skola. Välbyggd.”

Sedan kom DN med sin jävla serie om prestationsprinsessor och glidarkillar. Jo tjena tjena mittbena. Shit pommes frites.

Böckerna gjorde mig senare hysterisk. Känslig, neurotisk, ängslig, osäker, övermedveten, frigid och skygg. Baba Jaga la ett ägg i min mun och jag svalde. Hårt. Nu kan jag liksom inte spotta ut det igen. Det ligger i min mage och roterar sig varmt.

Heja på just ditt ekorrhjul! Och köp tvättmedel på vägen hem. Tänk på Jesus. Snart kommer recensionen. Tja-ba.

—
Anna Nyberg är fast skribent på Nittonde Stolen.