Som jag har längtat efter denna bok. Efter Monika Fagerholms augustprisvinnande, totalt medsvepande Den amerikanska flickan kommer nu uppföljaren. Mer drömsk, mer död, mer lek.

Det är svårt att beskriva Monika Fagerholms romanvärld. Det är en fantasi, en dröm, med en egen logik som tar tid att tränga in i. Hennes karaktärer svävar fritt från andra människor, uppfyllda av sina egna inre världar. Läsaren måste tillåta sig att släppa taget om sin egen föreställningsvärld och anamma en främmande. Gå upp i läsandet. Gå upp i Monika Fagerholms språk. Så fyllt av melodi, så fyllt av upprepningar och betydelser.

Att läsa Monika Fagerholm är som att se världen genom ett prisma. Vinklar är annorlunda, färgerna är fler, allt roterar. I Den amerikanska flickan skildrar hon barndomen hos två flickor, deras lekar, drömmar, fantasier går inte att skilja från verkligheten.

I Glitterscenen skildrar hon i stället ungdomen, men flickorna är andra. I stället för starka, spröda Doris Flinkenberg och Sandra Wärn från huset i den dyigare delen, är det den söta, storögda Suzette Packlén och Maj-Gun Maalamaa i kiosken som står i fokus. Visst finns Doris, den amerikanska flickan och allt det där hemska som hände i slutet på 1960-talet med i bakgrunden. Men vad har det egentligen med Suzette Packlén och Maj-Gun Maalamaa, Dödens änglar, att göra? Ingenting! Eller allting!