Djupt inne i skogen eller kanske är det på andra sidan av den, vid skogbrynet, ligger en liten, liten stuga. Den står på hönsben och snurrar runt sig själv. Därinne bor hon. Häxan, trollpackan, maran: Baba Jaga! Hon är ful att se på: hennes ena ben är bara skelett, hennes näsa är lång och spetsig och brösten hänger.

Det gäller att hålla sig väl med Baba Jaga. Om du inte utför de tjänster hon ber dig om kan du råka illa ut. Det ryktas att Baba Jaga äter upp människor om det passar henne. Men är du däremot hjälpsam och trevlig kan hon erbjuda dig både goda råd och magiska vapen.

Först ser man dem inte. Men så plötsligt, som en vilsen mus, kryper en tillfällig detalj in i ens fokus: en gammaldags damväska, en strumpa som har glidit nedför benet och fastnat runt en tjocknad ankel, stickade vantar på händerna, en gammalmodig hatt på huvudet, flest, grått hår som skiftar i lila toner. Den lila skiftningens ägarinna rör huvudet som en mekanisk hund och ler ett blekt leende…

Dubravla Ugesic har skrivit en roman i tre delar, men en perfekt enhet. Det oemotståndliga porträttet av en åldrande mor. Den förvirrade kvinnans meningslösa fixering vid vardagens banaliteter. Dottern som en frivillig slav under moderns nycker och infall som inte alltid är lätta att uttyda i ”Gå dit –jag vet inte vart, hämta det, jag vet inte vad”.

De tre uppenbarelserna, konkretiserade i Beba, Kukla och Pupa. Tre häxor, tre gudinnor på besök på ett spa-hotell. Osande av mytiska dofter, fullfjädrade, förhäxande kvinnor. De är döden och de är livet. Deras historia berättas för tusende gången, det är den om den livgivande modern och den dödsbringande häxan.

Avslutningen är ett styckmord, en dissekering, en dekonstruering. Myten avmytifierad. En läsguide för den förtrollade, en drog för den beroende. Sagans kraft i akademiska termer, avskalade och i genomskärning. Häxan naken och granskad.

Och sedan flaxar hon vidare, Baba Jaga.

Man känner ett hastigt medlidande med den åldrande människan, blir rörd och gör den goda gärningen, fylls av beskyddandets välbehag. Det är då, i just det ögonblicket, som man borde hejda sig, stå emot sirenens lockelse och med en viljeansträngning sänka sin hjärttemperatur. För kom ihåg, deras tårar betyder inte samma sak som dina. Om du ger efter, veknar, utbyter ett ord för mycket, hamnar du i deras våld. Du halkar in i en värld som du inte hade tänkt gå in i, ty din tid är inte kommen än, ty din stund är för Guds skull inte slagen.