Sen några år tillbaka har i stort sett alla debuterande serietecknare som det har blivit något av gått seriskolan i Kvarnby, Malmö. De som inte gick där innan de blev upptäcka och utgivna, har blivit ditskickade så fort förlagen fått tag på dem. En av de få som inte har gått serieskolan i Kvarnby är Karl Johnsson, som nu debuterar med boken Mara från Ulthar på Kolik förlag.

Huruvida det faktum att Johnsson inte har gått Kvarnbysvängen har påverkat hans tecknarstil eller inte är egentligen omöjligt att säga. Om inte annat för att variationsrikedomen bland forna Kvarnbyelever har varit anmärkningsvärd, och därmed har någon egen, särpräglad Kvarnbyrikting i svenskt serieskapande varit svår att urskilja.

Stilmässigt skulle jag vilja säga att Mara från Ulthar påminner om de ofta orientaldoftande äventyrsserier från 70- och 80-talet, som då och då kunde hittas i exempelvis klassiska serieblaskan Svenska serier. Arvet till trots känns Johnssons teckningar ändå fräscha och snygga, snarare tidlösa än daterade.

Trots den oerhört stilfulla och intensivt turkos-blå-rosa omslagsbilden går hela serien i svartvitt, och kanske är det tur. Kanske hade den annars riskerat att bli väl överlastad, för dem som tycker att det räcker gott med de färgstarka fantasyinslag och trolska utsvävningar som boken ändå bjuder på.

Till handlingen sett är Mara från Ulthar en ganska konventionell historia. Flicka blir av med sin pappa och ger sig ut på äventyr för att rädda honom, och besegra lite ondska på vägen. Med sig på resan får flickan Mara en talande katt – och hans anhang – som har svurit trohet mot hennes pappa, sedan denne räddade kattens liv en gång i tiden. Att pappan knappast är någon entydigt god person – i själva verket var han en girig slavhandlare fram till dess att han själv blev tagen till fånga och förslavad – bidrar med en extra nivå till berättelsen.

Utöver katterna, slavhandlarpappan och de klassiskt orientalexotiska miljöerna i Ulthar, hjälper även ett gäng svarta rymdgalärer, några okända planeter, en skock mäktiga kaosgudar och en bunt riktiga monster-bad guys till att hålla spänningen på hög nivå. Synd dock att Johnsson inte vågar kränga till det hela ytterligare, genom att till exempel löpa hela linan ut i den artöverskridande kärlek mellan katt och människa, som nu bara antyds.

Mitt bestående intryck av boken blir ändå teckningarna. De är stilrena, men hela tiden spänstigt energiska och levande. Det riktigt pulserar från sidorna, och det kreativa användandet och varierandet av serierutorna, som får spela med och mot varandra, styra berättarrytmen, och så vidare, hjälper till att förstärka det intrycket ytterligare. Dessutom blir det vid några tillfällen både skrämmande avgrundssvart och rörande vackert, när rutorna tillåts breda ut sig över halv- och helsidor, med stora kontraster och finstreckade ljussken och himlavirvlar.