Nuño Alfa y Omega är vetenskapsmannen som uppfinner kameran, får i uppdrag att dokumentera hela det karibiska Fågellandet – både med sina magiska bilder och i sitt allomfattande diktverk – men som på vägen istället finner kärleken, passionen och poesin. Som representant för det framåtskridande och inåtblickande, det oförklarade och osanktionerade mystiska, krossas han på höjden av sin levnadsbana, av den dogmatiska religionens företrädare, av dem som fångar drömmar bara för att krossa och utplåna dem. Han är Fosfor, huvudpersonen i surrealistförfattaren Rikki Ducornets roman Fosfor i drömlandet, som förlaget Sphinx rubricerar som ”karibisk gotik”.

I brevromanfrom berättar en intellektuell Fågellandsinvånare för sin vän och lärare om poeten Fosfors liv, en berättelse om kampen mellan dogm och frihet, det strikta katalogiserandet och den passionerade poesin; mellan det rena, kontrollerade och tomma, och det erotiska och otyglade drömmandet. Den spanskättade kyrkan och makten vill kolonialisera drömmarna, civilisera dem på samma sätt som de har civiliserat öns urinvånare och djur – genom utrotning. Medan Fosfor går under i inkvisationens klor, överlever hans poesi – och mystiken kring honom och världen – både honom själv och inkvisatorerna.

Det finns gott om referenser och blinkningar till annan litteratur i romanen, bland annat Jonathan Swift som berättaren och brevskrivaren vid ett flertal tillfällen nämner i sina kommentarer. Mest märkbara influensen är nog annars Jorge Luis Borges, inte minst i just de litterära referenserna och hänvisningarna till så väl verkliga som påhittade verk. Ducornets förhållande till verkligheten, vad som är möjligt och omöjligt, för också tankarna till bland annat Borges, men förmodligen har Ducornet hämtat det förhållningssättet lika mycket från surrealismen som från den magiska realismen.

Där Borges i första hand drar mot den torra fiktionsessän, drar dock Ducornet mot den svulstiga och överlastade mustromanen. Medan jag blev totalt hänförd av Rikki Ducornets roman Fläcken (även den utgiven av Sphinx bokförlag), griper Fosfor i drömlandet tyvärr aldrig tag i mig på samma sätt. Det finns en viss stelhet, distans och fragmentariskhet som hindrar historien och karaktärerna att verkligen springa till liv. Kanske är det den ofta berättarhämmande brevromanformens fel, men drömmarna slår aldrig riktigt ut i sin fulla kraft, och erotiken blir aldrig så kroppsligt pulserande som den vill.

Ändå känns det fint att släppa taget och falla hand- och rödtrådlöst ner i Ducornets skenande fantasi Drömlandet.