Att våga välja sin egen identitet

Sökandet efter någon annan innebär ofta sökandet efter sig själv. Det stämmer om inte annat för Sanna Wallin. I hennes debutbok När jag letar efter Max försöker hon ta reda på vem hennes morbror Max egentligen var. Max föddes som Marianne, som kvinna, och var en av de första i Sverige att byta kön. Efter hans död vågade Sandra Wallin för första gången ställa de frågor som hon aldrig vågade ställa när hennes morbror fortfarande var i livet.

Boken är förhållandevis kort, drygt 150 sidor med luftig text och många små avsnittsindelningar. Trots Wallins journalistbakgrund är inte När jag letar efter Max något egentligt reportage, snarare en essä om tankarna kring något som skulle kunna vara ett reportage. En av bokens stora styrkor är att den varvar flera olika berättelser: Den om författarens sökande efter vem morbrodern egentligen var, den om svensk trans- och könsbyteshistoria och framförallt om författarens sökande efter sin egen identitet. På egen hand hade dessa berättelser lätt känts tråkiga och tunna, nu blir Wallins bok istället både en skildring av sökandet efter köns- och genusidentiteter på samhällsnivå och på individnivå. Samtidigt som det hela är väldigt personligt hållet blir också frågorna som ställs allmängiltiga. Genom parallellerna mellan Max och sig själv gör Wallin också en jämförelse av Sverige då och nu.

Under letandets gång upptäcker Wallin att hennes morbror faktiskt inte behöver någon upprättelse, vilket hon först trodde. Nästan alla hade sett på könsbytet som något naturligt, något väntat. Mer och mer framstår också försöket att hitta sanningen om någon, speciellt någon annan än en själv, som lönlöst och omöjligt. Istället blir boken i högre grad en uppgörelse med författarens egen identitet och sexualitet. Om vem och vad hon vill vara. Intressantast blir det när hon brottas med sina egna fördomar:

Jag kunde inte sluta titta. Det grå håret var kortklippt. Hon hade brun blus med broderier, blå jeans. Skorna var svarta och promenadvänliga. Jag kunde inte sluta leta efter tecken på det ena eller det andra i henne. Var hon man eller kvinna?

Något som jag själv kan känna igen mig i. Att anse sig vara upplyst och att ha kommit till den intellektuella slutsatsen att kön och genus inte spelar någon roll, men att ändå inte kunna låta bli att försöka kategorisera alla människor som man möter.

Även om det i slutet av boken inte finns några givna svar på något verkar en insikt mogna fram, om att man faktiskt har möjligheten att själv välja vem och vad man vill vara. Slutligen landar När jag letar efter Max i att man inte är något förutbestämt – man kan själv välja vad man vill bli. Som en av de personer Wallin intervjuar i boken säger: ”Jag är varken man eller kvinna. Jag är människa.”

Titel: När jag letar efter Max
Författare: Sanna Wallin
Förlag: Normal Förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 154
ISBN: 978-91-85505-12-2

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *