Bakom fasaderna på Sverigedemokraterna

”… något av det bästa jag läst av en svensk deckarförfattare.”

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson berättar gärna om hur förtjust han är i Stieg Larssons deckarserie Millenniumtrilogin. När sista delen kom ut förra veckan gick det att notera ett ”äntligen” i partiledarens blogg. Och precis som många andra uttrycker också Jimmie Åkesson frustration och sorg över att den tidiga bortgången satte stopp för den planerade fortsättningen på serien. Journalisten Stieg Larsson har dock Åkesson inte mycket till övers för. Ledaren för Sveriges största främlingsfientliga parti tycker att Stieg Larsson borde ha koncentrerat sig på litteraturen: ”man kan inte låta bli att känna viss sorg över att Stieg Larsson kastade bort en stor del av sitt korta liv på att motarbeta Sverigedemokraterna istället för att skriva de tio deckare han sägs ha planerat för.”

Som grundare för stiftelsen Expo och chefredaktör för tidningen med samma namn arbetade Stieg Larsson fram till sin död i november 2004 med att ivrigt granska och kartlägga främlingsfientliga, rasistiska och antidemokratiska rörelser i Sverige. Sverigedemokraterna hörde till dem som synades hårdast. Dess rötter i öppet rasistiska och nazistiska organisationer blottades, och tack vare Expo och Larssons arbete finns det nu åtskilligt material som avslöjar det Sverigedemokraterna som finns bakom den alltmer städade fasaden. Sverigedemokraterna från insidan var den sista boken från Expo som Larsson var med om att skriva. Genom omfattande material som den avhoppade partiorganisatören Tommy Funebo lämnade kunde redaktionen avslöja spelet bakom kulisserna; hur partiet tagit emot donationer från personer med kopplingar till nazistiska organisationer, närmast hysterisk maktkamp mellan olika fraktioner, graverande mailkorrespondenser och förteckningar över de aktivas egna redogörelse över ideologisk hemvist. Den bild av folkrörelse partiet vill ge av sig själva visar sig här vara tom retorik. Dess existens vilar på enskilda eldsjälars idoga arbete med att dela ut flygblad, och när det stolt proklameras om hur nya avdelningar bildas runt om i landet visar sig dessa bestå av en eller ett fåtal personer, vars sammanhållning och organisatoriska förmåga kan sättas ur spel på grund av att en hockeymatch mellan Sverige och Finland prioriteras högre.

I boken har Stieg Larsson bidragit med en klargörande redogörelse över partiets historia, samt en kartläggning av den genomsnittlige sverigedemokraten. Larsson visar här att vad som skiljer dagens sverigedemokratiska retorik från 1930-talets nazistiska och antisemitiska är egentligen bara att ordet “judar” ersatts med ”invandrare” eller ”muslimer”. När dagens medlemmar ombeds att kort skriva ner hur de står ideologiskt svarar de bland annat ”Bevara Sverige svenskt”, ”Sverige för svenskar”, ”Mot muslimerna” och ”Leve Klarström” (Anders Klarström var mellan 1988 och 1995 Sverigedemokraternas förste partiledare, med förflutet i nazistiska Nordiska Rikspartiet). Stieg Larsson kan utifrån det unika material som Funebo låtit Expo tagit del av konstatera att ”den genomsnittlige sverigedemokratens ideologiska funderingar [tycks] nästan uteslutande kretsa kring frågor om blodets betydelse, svenskhet, stopp för invandring, misstänksamhet mot etablissemanget och för en vision om ett etniskt rent Sverige.” Men det är också viktigt att inte demonisera eller skjuta ifrån sig det främlingsfientliga uttryck som Sverigedemokraterna står för som något unikt för en viss typ av individer med en viss typ av social tillhörighet. Högerextremister, skriver Stieg Larsson, är ingen ”särskild social grupp av unga lördagsfyllerister och skinnskallar. Det är en politisk rörelse som utgör ett tvärsnitt av Sveriges befolkning och fördelade över alla åldrar. De växer upp i samma bostadsområden, går på samma skolor och har ungefär samma fördelning av yrken som landets övriga befolkning.” Att kopiera Sverigedemokraternas vi och dom-tänkande i kampen mot intolerans och främlingshat är ett misstag, något som framgår av Larssons resonemang.

Sverigedemokraterna från insidan utgör ett viktigt kapitel i historien om synen på vi och dom i Sverige, om den rädsla och det hat som kommer därur. Nu har det gått tre år sedan den kom ut. Under den tiden har paritet hunnit byta partiledare, genomfört ännu ett val och också stärkt sin position som Sveriges största parti utanför riksdagen. Parallellt med detta arbetar Expo och annan media vidare på nya kapitel genom att ständigt påminna om den vidriga logik som partiet vilar på. Utan denna insats, en insats vars grund Stieg Larsson var med om att lägga, hade framgångarna för Sverigedemokraterna med största säkerhet varit ännu större.

Stieg Larssons arbete utgör en viktig impuls, ett ovärderligt fundament, i motståndet mot allt det som Sverigedemokraterna står för. Jimmie Åkesson kallar detta för att kasta bort sitt liv. Inget kunde vara mer fel.

Ytterligare en viktig aspekt av Larssons journalistiska arbete bör nämnas, delvis i anslutning till hans resonemang kring den genomsnittlige sverigedemokraten. I boken Vårt förakt för svaghet (1972) granskar den norske filosofen Harald Ofstad nazismens ideologi. I förordet skriver han följande: ”Om vi håller upp nazismen som en spegel för oss, ser vi våra egna drag förstorade, men just därför så avslöjande.” Det är en sådan spegel Stieg Larsson och Expo har hållit upp framför Sverigedemokraterna. Samtidigt handlar det också om att se vad som avslöjas i den spegel som sedan Sverigedemokraterna i sin tur utgör. Vilka drag av oss själva går det att se i den?

Titel: Sverigedemokraterna från insidan. Berättelsen om Sveriges största parti utanför riksdagen
Författare: Richard Slätt (redaktör), Maria Blomquist, Mikael Ekman, David Lagerlöf, Stieg Larsson, Daniel Olsson och Daniel Poohl.
Förlag: Expo och Hjalmarson & Högberg
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2004
Antal sidor: 144
ISBN: 91-89660-69-2
Övrigt: Läs mer om Expos arbete på www.expo.se. Där finns också en minnessida över Stieg Larsson.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *