Lekplats Sverige

Det offentliga rummet krymper. Gallerior, skräddarsydda för konsumtion, verkar vara tidens melodi. Offentligheten är under attack; individualism, utförsäljning av allmännyttan, privata skolor, privata sjukhus, återinförda entréavgifter på statliga museer och en framtid där bibliotek, ja bibliotek, kanske kommer att ta betalt för utlåning av böcker. Ser ni mönstret?

Alliansen kväver alltså, sakta men säkert, av ideologiska skäl, det som finns kvar av det kollektiva – spillrorna av det som en gång kunde kallas ett folkhem.

I huvudstaden vill det blåa styret göra staden “trygg och snygg”, skiten ska bort, elskåpen ska vara rena och gråa. Homofoba hatkampanjer i tunnelbanan är helt ok, men en bit virkad tråd runt en lyktstolpe, eller en Viktor Rydberg-dikt uppklistrad på en död, grå yta, måste genast rivas ner.

Någonting är ruttet i dagens Sverige.

Någonting är ruttet när vi reduceras till figurer vars främsta mål är att främja något som kallas ekonomin, detta vidlyftiga begrepp som styr så mycket av våra liv, vare sig vi vill eller inte.

Men visst finns det motståndare till denna urholkning av demokratin. Motståndare som själva väljer att ta plats i det rum som kallas det offentliga – vi kan kalla dem gatukonstnärer.

Självklart är inte svensk gatukonst en homogen rörelse där alla drar åt samma håll. Stilarna är många, en del säkrare än andra, en del mer uttrycksfulla än de säkra. Politik, kärlek, kreativitet, sorg, frustration eller bara ren utsmyckning – vad som driver dessa personer är olika.

Svensk gatukonst är bara barnet, men börjar nu växa upp, få lite hår på bröstet, och känna ett behov av att definiera sig själv, förstå sin plats i samhället.

Lägligt är då att Dokument Förlag nyligen släppte boken Playground Sweden, en bok som låter människorna som smyckar det rum som ska vara det offentliga, komma till tals.

Författarna Ivar Anderssen, Kristian Borg och Sverker Ohlsson har mött trettio av Sveriges mest intressanta gatukonstnärer, intervjuat dem, skrivit om diverse projekt och försökt ge en bild av gatukonsten som både hyllar och problematiserar dess uttryck.

Och det är upplyftande och inspirerande att läsa om människor som tar ansvar för sin närmiljö, som kommenterar sin samtid på ett kreativt sätt och som dessutom teoretiserar kring sina idéer.

Prao, från Stockholm, har “i väntan på en anständig socialpolitik”, runt om i staden satt upp vita skåp, där människor kan fylla på mat och hygienartiklar för hemlösa. GuiltyGuiltys löpsedlar, där man klippt och klistrat med Aftonbladet och Expressens egna löp, är en syrlig kommentar till kvällstidningarnas tabloidisering.

En liknande inställning, en vurm för det subversiva, ett behov av att kommentera allt skräp som finns runt om oss, avsaknaden av gemenskap och kärlek, återfinns hos flera av konstnärerna i boken – och det värmer.

Visst finns det en del uttalat politiska åsikter i boken, men inte på ett pekpinneviftande sätt. Upphovsmännen får tala till punkt och tolkningen får göras av läsaren Resultatet blir att många av de intervjuade, och även författarna, har mycket klokt att säga om allt från, de numera folkliga rondellhundarna, till stickers, spraymallar och liknande.

Med Playground Sweden har Dokument Förlag gett en lödig introduktion till svensk gatukonst. Man har förpackat det snyggt och väckt en hel del intressanta frågor hos läsaren. Nu är det bara att fortsätta på samma spår, men intensifiera, intellektualisera och än mer, och än vassare, kommentera konsten, offentligheten, demokratin och kommersialismen.

Titel: Playground Sweden
Författare: Ivar Andersen, Kristian Borg och Sverker Ohlsson
Förlag: Dokument Förlag
Språk: Svenska och Engelska
Utgivningsdatum: September 2007
Antal sidor: 144
ISBN: 978-91-85639-07

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *