Författare: Redaktionen

Kroppen – Från obekymrad till medveten?

I Den hemliga kroppen (först ut i bokserien Grafiska Novelletter) gestaltar serietecknaren Sara Hansson hur ett barn från att leva obekymrat i sin kropp med åren går mot en allt större medvetenhet om denna. Den kropp som inte ska fläkas ut hur som helst, utan hela tiden måste vara under högsta bevakning för att inget ska göras fel. För kroppen, får vi veta, är inte bara din.

Vuxna säger åt dig när du på dagis endast går omkring iklädd trosor. Och när de första håren under armarna börjar synas är kompisarna snabba att påpeka. Osminkat ansikte och hår på fel ställen kan för en högstadietjej få förödande konsekvenser, tänk om någon av killarna i 9b kallar en för skräcködla. För överlevnadens skull är det enklast att göra som man blir tillsagd.

Sara Hansson belyser och tar fram något som vi egentligen vet inom oss men ofta glömmer bort i hysterin om den perfekta kroppen. Hon bygger sin historia på vad jag antar är någorlunda självupplevt och koncentrerar ligger därför främst på den kvinnliga kroppen. Historien skulle dock fungera lika bra med en kille i centrum. I de scener där killar figurerar syns ett beteende som vi första anblick känns oerhört kränkande mot tjejerna, men vad dessa scener egentligen visar är att killarna också är fast i samma oreflekterade beteende, ett beteende som av omgivningen förväntas av dem. På så sätt blir Den hemliga kroppen en lika viktig ögonöppnare för killar som för tjejer.

Förordet till Den hemliga kroppen är skrivet av Maria Sveland (författare till Bitterfittan), där hon utgår från de sexrådgivningsspalter som då hon var 14 år var obligatorisk i tidningar som exempelvis Veckorevyn. De där råden som alla nyfikna ungdomar fullkomligt slukade (och fortfarande gör antar jag) och som togs på fullaste allvar. Men Sveland menar att dessa råden var alldeles för lama, och ställer sig frågan nu som vuxen varför det enligt dessa till exempel var okej/normalt att som tjej inte få orgasm vid sex. Där råden egentligen bara visade att våra kroppar inte kan ses med samma ögon och att reglerna för de olika kropparna, som Sara Hansson med sin serie uttrycker väldigt bra, också därför skiljer sig åt.

Novellens Sara lyckas dock bryta sig ur kraven på kroppen då hon träffar Carin. Carin som ger blanka sjutton i regler och bara är den hon är. Med Den hemliga kroppen blir Sara Hansson själv en Carin, någon som kan se utanför kraven och se vilka dessa faktiskt är. Den hemliga kroppen borde bli obligatorisk läsning i grundskolan, och borde gott och väl även skickas med i varje tidning som innehåller sexrådgivningsspalter eller andra rådgivande artiklar som riktar sig till unga tonåringar.

Titel: Den hemliga kroppen
Författare: Sara Hansson
Förlag: Kolik förlag och Seriefrämjandet
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 36
ISBN: 9789185161669

”I perioder känns verkligheten grå”

[LÖRDAGSKRÖNIKAN] Det finns tunga och lätta, har jag förstått. De lätta ger ett kort, intensivt rus. Lyckan är häftig, nästan våldsam, men övergående. Värre är det med de tyngre sakerna. De framkallar snabbt ett varaktigt beroende, som sällan släpper taget självmant. När jag är nere i det träsket känns verkligenheten grå.

Oavsett om ruset kommer från en tung eller lätt substans är återgången till vardagen alltid lika tuff. Allt verkar glanslöst, odramatiskt. Suget efter nästa rus börjar så sakteliga att byggas upp. Snart är jag där igen. Alltid med en lösning i väskan, min biljett till drömlandet. Även om det ger mig ryggvärk. Speciellt de tyngre grejerna har en tendens att påverka mig rent fysiskt.

Och jag använder det gärna. Och ofta. Vad vore en bussresa utan lite extra krydda i tillvaron? Det är ju så fruktansvärt trist att åka buss opåverkad. För att inte tala om att vänta på bussen. Puh!

Men en regel har jag fortfarande. Kanske för att inte sjunka ner till botten och det definitiva missbruket: Jag gör det inte på jobbet. 9-5 är det noll eskapism för min del. Nåja, det skulle vara på lunchrasten då som jag smiter iväg för att ta mig en liten en, men det ska vara en snabbis då.

Det svåraste är suget. Ibland sitter jag med kompisar på kafé och känner det komma. Eller är på bio. Det vore inte på sin plats om jag halade upp saken ur väskan och satte igång. Min omgivning skulle inte uppskatta det, även om jag bara svävade bort i fem-tio minuter. Det skulle inte vara okej. De skulle inte förstå.

Jag behöver mina grejer för att fungera och för att kunna varvas ner. Det är en del av mig. Det är sådana jag är. Vissa sysslar med droger. Jag läser böcker.

Intelligent äckelpäckel i Samuel R. Delanys Hogg

Samuel R. Delanys roman Hogg hör förmodligen till det äckligaste som finns att läsa. Den kroppsvätska som inte dricks i romanen är inte värd namnet. Här frossas det i urin, avföring, sperma, snor, svett, unt so weihter, det hela kryddas med en rejäl dos sexuellt våld och provokationen är därmed komplett.

Trots att Samuel R. Delany är en erkänd författare, med flera framgångsrika science fiction-romaner bakom sig, hade han länge svårt att få Hogg utgiven. Förmodligen handlar förläggarnas tvekan mindre om ett ekonomiskt risktagande, som den moralsmocka en utgivning av Hogg innebär. Kritiker har också mycket riktigt varit i det närmsta aggressiva i sina recensioner av boken.

Och visst, Hogg är äcklig som fan. Boken tar sig början när lastbilschauffören Franklin ”Hogg” (=galt) Hargus plockar upp den elvaårige pojken som, romanen igenom, kallas Kuksugaren, och som också är bokens berättarröst. Kuksugaren får mycket riktigt suga Hoggs kuk, dricka hans piss och suga på hans tår. Dessutom njuter han av det. Snart tar en kontroversiell turné sin början. Hogg försörjer sig på att åka runt och våldta kvinnor på beställning, en slags motsvarighet till lönnmördare i det sexuella våldets tjänst. Sitt värv genomför han tillsammans med ett par lika skitiga och råa kumpaner, för att öka effektiviteten, så att säga.

Som läsare blir det efter ett tag svårt att ta in bokens handling, karaktärer och kroppsvätskor. Det blir för mycket av allt. Hogg blir här mer ett litterärt experiment än en roman i traditionell mening. Boken är snarare ett VM i provokation – hur långt går det att gå, när finns det inga fler tabun att bryta, inga mer förolämpningar att ta till? Våldtäkter, incest, kroppsvätskor, minderåriga och smuts: Hogg täcker in det mesta.

Men efter, som det känns, en oändlig rad av våldtäkter och avsugningar, tar boken en oväntad vändning. Det sexuella innehållet får stå tillbaka för ett mer storybaserat innehåll. Samuel R. Delany visar plötsligt sin fingertoppskänsla för dramaturgi, gestaltning och inte minst berättartekniska finesser. I ljuset av detta blir inte Hogg bara en sjuk hjärnas mörkaste fantasier. Ett så medvetet berättande har inte provokation som enda syfte.

Det som gör Hogg till en provokation är inte dess innehåll, utan dess utgångspunkt och synvinkel. Bokmarknaden svämmar över av böcker som inte gör annat än frossar i hemska kvinnomord med sexuella förtecken eller snyftiga uppväxtskildringar där övergrepp och tvång är vardag. Skillnaden mellan Hogg och dessa böcker är att Samuel R. Delany valt att utesluta det pekfingeraktiga sättet att säga ”usch och fy” till det som skildras. I random deckare/snyftig barndomsskildring kan läsaren i lugn och ro frossa i ofrivilliga penetrationer, uppsnittade bukar och utnyttjande farsor, utan att bli störd av att författaren påpekar njutningen i detsamma.

Ja, det är en njutning. Att frossa i fiktiva hemskheter, smuts och provokationer är en njutning. Det är därför deckare och Tarantino-filmer säljer. Enda skillnaden är att Hogg har vänligheten att tala om det för dig. Den läsare som låter sig provoceras, går i en medvetet gillrad fälla, och avslöjar mer om sig själv, än om romanens innehåll, för det enda som Samuel R. Delany gjort är att flytta fokus från det invanda.

Den som låter sig provoceras av Hogg eller läser den som enbart en provokation är fel ute. Romanen är inte bara en uppräckning av allehanda äckel, utan också en effektiv skildring av människans paradoxala förhållande till våld, smuts och njutning.

Titel: Hogg
Författare: Samuel R. Delany
Förlag: Vertigo
Språk: Svenska
Översättare: Caroline Åberg
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 320
ISBN: 9789185000647

Stolen möter David Jonstad

”Fokusera på lösningarna istället för på problemen”

Klimatkrisen andas oss i nacken, antingen förnekar vi den, deppar ihop i ren förtvivlan, eller så går vi till handling. Många vill säkert göra det sistnämnda, men vet kanske inte hur. David Jonstad berättar i sin bok Vår beskärda del vad han tror är lösningen på problemet.

Det var efter att David Jonstad, journalist och en av grundarna till Klimatmagasinet Effekt, hade läst boken Oväder av Mark Lynas som han fick sin klimat-aha-upplevelse och kastades ut ur förnekelsen och istället började handla. Resultatet blev boken Vår beskärda del, där han presenterar vad han tror är den bästa modellen för hur vi ska lösa klimatkrisen. Lösningen går ut på att införa en ransonering för koldioxid, för att på så sätt minska koldioxidutsläppen och fördela dessa jämlikt inom befolkningen.

Jonstad drar en parallell till Andra världskriget där ransoneringen av bland annat kaffe och socker var en lyckad metod och menar att ett liknande tillvägagångssätt absolut skulle kunna fungera igen. En ransonering av olja och kol är enligt Jonstad ett måste för att vi ska kunna stoppa den globala uppvärmningen. Men för att vi verkligen ska lyckas måste vi också se till, vad han menar är problemets kärna, slöseriet med jordens resurser.

Stolen mötte upp Jonstad för bok- och klimatprat.

Hur fick du idén till boken?
Ända sedan jag fick upp intresset för klimatfrågan har jag sökt mig till vad som skrivs och diskuteras i Storbritannien, och fick där då nys om idén om koldioxidransonering. Jag tycker att man där på ett bra sätt har lyft in mer i klimatfrågan än bara fokuseringen på att minska utsläppen, och på så sätt kunnat utforma modeller för att även hantera sociala situationerna, den här idén bygger på att koppla ihop saker och ting, att kunna se till både naturen och ekonomin samtidigt.

Vem vänder sig boken till?
Först hoppas jag att de som är oroade för klimatförändringarna, de som känner att vi måste lösa problemet men inte riktigt ser hur det ska gå till, att de läser boken. Jag vill visa att det faktiskt finns möjligheter att lösa klimatkrisen, genom att sluta fokusera på problemen och istället vända blickarna mot lösningarna.

Men är det inte svårt för den enskilde personen, hänger ändå inte mycket på beslutsfattarna?
Vi har ofta en väldigt instrumentell syn på politik, vi tror att man måste göra det på ett visst sätt, att man ska rösta i val osv. Men det finns många sätt man kan påverka samhället på. I slutet av boken skriver jag om Ställ om-rörelsen som i stället för att vänta på politikernas beslut sätter igång omställningen till ett mer hållbart och självförsörjande samhälle själva, till exempel genom att börja odla lokalt. Det kan skapa en press som visar att folk faktiskt är beredda att göra någonting.

Hur stor omställning kommer det att krävas av oss?
Den billiga energin har gjort det väldigt bekvämt för oss, det kan vi inte komma ifrån. Men det ekonomiska systemet vi skapat kräver ständigt ökad konsumtion, vilket också har skapat många negativa saker. Folk mår sämre, stressar mer, brottsligheten har blivit högre etcetera. Det finns alltså mycket att vinna genom att bryta oss ur det här ekorrhjulet och börja prioritera andra värden än de materiella.

Hur mycket utsläpp skulle vi kunna göra om vi införde koldioxidransonering?
Vårt mål bör vara att så snabbt som möjligt komma bort från fossila bränslen. Till en början skulle vi kunna ligga på en nivå som är ganska nära dagens, men den skulle snabbt behöva sjunka. Förhoppningsvis kommer vi att hitta bättre lösningar istället för de fossila bränslena innan de tar slut. Begränsningen kommer att tvinga oss att använda vår kreativitet och hitta andra sätt att leva, handla vår mat och semestra. Men jag är hoppfull, vi människor är ofta väldigt bra på att anpassa oss.

Ja, för du känns ändå ganska optimistisk?
Jo, jag jobbar på det. Men egentligen spelar det ingen roll hur optimistisk eller pessimistisk man är. Det här är ingen fotbollsmatch där det inte spelar någon större roll om det är det ena eller andra laget som vinner, utan här måste vi vinna hur små oddsen än är.

Så du tänker inte ens i banorna kring en förlust?
Jo, jag tror absolut att det är viktigt att inte förneka en tänkbar förlust, att inse att man inte är oövervinnlig. Alla civilisationer som levt över sina tillgångar har till slut rasat, se bara på maya- eller romarriket. Den kurs vi håller nu är på väg rakt in i en kollaps, vi ligger på en nivå över de värsta scenarierna, oddsen är alltså ganska dåliga. Därför måste diskussionen kring lösningarna upp så att vi slipper denna kollaps.

Vad vill du att läsaren ska få med sig efter att ha läst din bok?
Jag vill att boken ska ge folk hopp om att det är möjligt att lösa den här krisen. Visa att vi kan skapa ett samhälle som håller sig inom planetens gränser, om vi bara kastar de invanda föreställningarna om tillväxt över bord. Vi är inte beroende av ett resurs- och energikrävande samhälle för att må bra.

Titel: Vår beskärda del
Författare: David Jonstad
Förlag: Ordfront Förlag AB
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 224
ISBN: 9789170374098

Inbunden provkarta på nordiska serier i Allt för konsten 7

En inbunden antologi, där det enda sammanhållande temat är tecknade serier. Hur fin boken än är och hur spännande det än är med en hel rad olika serietecknare samlade mellan två pärmar har jag ändå svårt att förstå vem som är den tänkte köparen till en bok som Allt för konsten 7. För vad är egentligen syftet med den här typen av samlingsböcker? En uppvisningsplats och provkarta för modern seriekonst kanske.

Bästa sättet att se den är kanske som en ny uppdaterad och lyxigare form av serietidningar, medan de klassiska långsamt dör svältdöden i kioskernas tidningsställ. Det är i sådana fall en mer högkvalitativ serietidning, både sett till formen med de hårda pärmarna, och till innehållet, som trots att det är fullständigt osammanhängande, många gånger håller en väldigt hög nivå.

Bland de mer traditionella seriebidragen, med historier berättade med rutor och pratbubblor, utmärker sig bland annat Malin Biller, som mot alls odds lyckas göra en både fin och engagerande berättelse på det annars så söndertjatade temat må dåligt – bli inlagd – kämpa och lyssna på viktig musik – må bättre. Den starkast lysande stjärnan i boken är annars utan tvekan finska Tiitu Takalo, som bidrar med fyra olika bidrag, alla lika bra. Det är vemodigt vackert och vardagligt upprorspunkigt, med mjuka och livfulla gråskalor.

Konsten då? Ja, förutom att serierna i sig för det mesta är riktigt konstfulla – Takalos ”I Finlands största förort”, som går helt i blått och rött, skulle till exempel klara sig utmärkt som en bländsnygg tavla – finns bland annat Terhi Ekboms oritentaldoftande och svartvitskrapade ”Honeymoon Island”, som skimrar i limegrönt, orange och rosa; Henrik Rehrs förvisso konstnärliga, men också intetsägande, streckade ”Storm”; Åsa Grennvalls dystra korsstygnsbroderier, och inte minst Katja Tukiainens sagoaktiga, mangainspirerade och varmröda oljemålningar.

Titel: Allt för konsten 7
Medverkande: Malin Biller, Terhi Ekebom, Angelica Ericsson, Lars Fiske, Anneli Furmark, Åsa Grennvall, Matti Hagelberg, Nickan Jonsson, Kati Kovács, Steffen Kverneland, Mika Lietzén, Tommi Musturi, Henrik Rehr, Patrik Rochling, Elisa Rossholm, Åsa Sandzén, Roy Söbstad, Tiitu Takalo, Katja Tukiainen, Tor Ærlig, Li Österberg
Redaktör: Ingemar Bengtsson
Förlag: Optimal Press
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 272
ISBN: 978-91-85951-04-8

Frånvarande farsor

Mig äger ingen av Åsa Linderborg, Dårens dotter av Mian Lodalen, Blåbärsmaskinen av Nils Claesson, Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist och Skynda att älska av Alex Schulman.

Vad har dessa fem självbiografiska romaner gemensamt? Svaret står i rubriken på min text: frånvarande farsor. Om inte fysiskt frånvarande så är de psykiskt frånvarande, oftast både och. Trots sin frånvaro eller tack vare sin frånvaro har de lämnat så pass djupa spår i sina barn att de här s(p)åren måste skrivas ned. Och läsas av miljoner. Bli igenkänninsböcker, psykologiska hits och applåderas till fullo.

Vad säger det här om könsordningen i familjelivet? Om mammarollen och papparollen? Jag menar såhär: hur skulle det se ut om morsan var den frånvarande men djupt excentriska, den som söp sig bort från barnen på helgerna, som for iväg på egna resor över Atlanten och kom med den ena rövarhistorien efter den andra att roa de stackars liven med?

Som visserligen sällan var där men när hon väl var det, ja då jävlar, blev det fart i stugan! Som inte kunde ge närhet och visa verkligt intresse för sina barn, men som ändå var älskvärd för sin uppfinningsrikedom, sin karisma, sina historier, sin omedelbara charm. Nä, just det. En sådan morsa skulle fördömas tusentals gånger hårdare av sin omgivning än vad den framgångsrika, fylletrattiga farsan gör idag och alltid har gjort.

Som moder är du beskyddare, medlare, den som ska hålla ihop familjen och vaka över den med hökblick. Det skulle bara inte FUNGERA, om morsan drog såsom farsor tycks göra titt som tätt i barnens uppväxt, de sköraste åren av livet. Sveket för stort, handlingen för brutal, skulle det någonsin gå att förlåta? Föderskan, ammerskan, självaste livgivaren, vem är väl hon att göra någonting annat än att ta hand om sina små barn. Va?!

Ge mig gärna exempel på motsatsen, en frånvarande morsa som ändå hyllas för sin originalitet, sin excentriska älskvärdhet och charm, jag skulle ta emot henne med mina öppnaste armar.

Fantastiska bilder i Marcus Ivarssons Deluxe

Marcus Ivarssons DeluxeSerier ska ju vara självbiografiska har jag förstått. Marcus Ivarsson inleder sin tredje bok Deluxe med “Det självbiografiska materialet”, som tar vid ungefär där den förra boken Intro tog slut. Det rör sig kring huvudkaraktärens missbruk, som nu börjar avklinga. I bokens andra avsnitt “Dagboksserie” tar Marcus Ivarsson det hela ett steg längre och lägger helt enkelt in serielådor i sina semesterfoton.

Men sedan är det över med självbiografi och jag är lättad. Intro var en förbannad uppgörelse med sitt förflutna, en djupdykning i beroendets misär, men det räckte så. Jag är glad att Marcus Ivarsson lämnar det där och går vidare i sitt skapande.

Deluxe är efter de två inledande avsnitten en brokig samling serier. Både till innehåll och form. Ganska banal slapstickhumor i stripform blandas med längre allvarliga saker om psykiskt sjukdom och beroende (utan det tydliga självbiografiska inslaget).

Och det är i färg. Halleluja för att Sveriges bästa serietecknare får denna möjlighet! För kanske är Marcus Ivarssons skämt ibland i tamaste laget, kanske är det en smula väl lättköpt ibland, men snyggt är det precis hela tiden. Sådär vältecknat att varje figur skulle passa som tatuering, om ni fattar vad jag menar.

Han behärskar en klassisk serietecknarstil där insiktsuttryck är övertydliga. Han är grym på grafiska, avskalade bilder. Han gör fantastiska inkainspirerade bilder, där varje liten yta är täckt med detaljer. Det är helt enkelt ögongodis att läsa honom.

Men till nästa bok Marcus skulle du gärna få göra en mer sammanhållen berättelse. Då skulle jag bli lyrisk. Och glöm inte tjata på din förläggare om att det här med färgtryck, det är grejer det. Jag ser fram emot det redan.

Titel: Deluxe
Författare: Marcus Ivarsson
Förlag: Optimal Press
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 128
ISBN: 789185951024

Annika Norlin: För mig är texterna alltid utgångspunkten

Hon föredrar Günthers låttexter framför en singersongwriters hyllning till kvinnor med röda tånaglar. Hon inspireras av tidningarnas insändarsidor och tjuvlyssningar. Hon tycker det är jobbigare när musikrecensenter missuppfattar hennes texter, än när de tycker de är dåliga. Nittonde Stolens Anna Nyberg träffade Annika Norlin och snackade missuppfattningar, låttexter och Magnus Uggla.

Annika Norlin– Det känns som att det har gjorts så himla mycket musik där texten alltid hamnar i sista hand. Där folk vill hålla på att spela gitarriff och göra melodier, men så kommer de på att ”just det, vi måste ju ha en text också”. Och så bara: ”Kan inte du Baffe skriva en text”. Och Baffe bara ”Nej jag vill inte”. Och så blir det att den som minst inte vill, får skriva. Men för mig är texterna alltid utgångspunkten.

Annika Norlins musik går under två olika namn. Hello Saferide är hennes engelskspråkiga projekt med två album på nacken och under namnet Säkert! Släppte hon 2007 ett svenskspråkigt album.

Vad är skillnaden mellan att skriva på svenska och skriva på engelska?
– Jag tycker att den är jättestor. Det är många som säger att ”jamen, engelska texter tar ju lika mycket plats för engelsmännen, som svenska texter tar för svenskar”, men jag tror inte att det är så. Jag tror att vi är så ovana att höra texter på svenska att vartenda ord tar så mycket plats. Om man sjunger ”I love you” så tänker inte engelsmännen så mycket på det. Medan om man sjunger ”Jag älskar dig”, så tar det ju jättejättemycket plats. Jag brukar tänka att det engelska språket är ungefär som en elgitarr i rockmusik, man hör att den är där om man lyssnar noga, men det tar inte så mycket plats, medan svenska är typ som en fagott som hela tiden ligger och bara ”EEEH!”, för man är inte lika van vid den.

Den låt som Annika Norlin fått mest skit för är ”Allt som är ditt”. I den beskrivs hur en kvinna utsätts för en utomhusvåldtäkt och hur jagets hämndkänslor svämmar över. Skulle den funka i engelsk översättning, eller skulle ämnet falla platt?
– Jag vet att den skulle funka om jag skulle skriva om den väldigt mycket, men den skulle inte funka som den är. Jag tror för att om man skulle sjunga de orden som tar mest plats i den låten – det är på slutet när jag skriker ”De jävlarna ska skjutas” – om man skulle sjunga ”Shoot those fuckers” skulle det inte vara lika laddat på engelska. Det känns som att man har hört Black Flag stå och skrika det i alla år. Så på något sätt skulle man behöva hitta något sätt att ta ord som inte var använda så ofta. Medan de svenska orden inte är använda så mycket, man är i alla fall inte van att höra de på radion.

Annika Norlin berättar att hon ibland tog illa vid sig av reaktionerna på ”Allt som är ditt”. Som när nazister tolkade det som en fosterländsk kampvisa, eller när feminister anklagade henne för att reducera kvinnan till hennes könsorgan. Hon beskriver det som det absolut jobbigaste: När människor missuppfattar henne.
– Om någon säger någonting hundra gånger, som man inte menade, så blir det jobbigt. Det kan också bara vara lite småirriterande. Att jag har skrivit en låt som det är väldigt tydligt vad den handlar om, för mig, och så blir den något helt annat. Låten ”Anna” till exempel, som handlar om ett sprucket förhållande, men det var många som trodde att den handlade om abort eller missfall. Plus att det var väldigt många som försökte vinkla det till att jag satt såhär ”Jag behöver ett barn! Ge mig ett barn! Jag är en 30-årig kvinna, ge mig ett barn!”. Men sedan började jag tycka att det var ganska gött, för det har inte skrivits så mycket om något om de där ämnena, så det var bara härligt om folk tolkade in det.

Låttexter beskriver hon som ”sitt nördigaste intresse”. När så många människor började ha åsikter om Annika Norlins texter, startade hon bloggen Waiting Around to Die, där hon istället får ha åsikter om andras texter.

Du skriver på din blogg att ”Sorg och nostalgi får en att verka smart och seriös, kul får en att verka obrydd och lite korkad.” Är du sorglig eller korkad?
– Jag försöker att alltid hitta den gyllene mellanvägen. Men det jag lärde mig av första Hello-skivan – där de flesta texterna är ganska sorgsna, men där jag hade mycket färgglada kläder och handklapp, ljus röst och log på mycket bilder – var att och då lade folk inte märke till sången. Det andra vägde liksom över. Det blev ganska jobbigt att stå och sjunga om låtar som betyder något för en själv och är ganska sorgliga, och så står folk och bara ”åh vad gulligt och sött och glatt det är liksom”. Så efter det så har jag gjort ett medvetet val att snarare försöker trycka på det sorgsna, för då blir folk glada när det kommer in humor istället.

Om du var tvungen att välja, skulle du vara bara kul eller bara ledsen?

– Eh, jag kan inte skriva något som är helt och hållet superseriöst. Jag kommer alltid tillbaka till humorn. Jag vill alltid blanda, men jag skulle förtvina om jag bara fick skriva sorgsna låtar. Tror jag.

Det viktigaste är att låtarna har substans; att de betyder något för den som framför dem.
– Jag stör mig absolut aldrig mest på schlagertexter eller Günter eller vad som helst. Jag kan tycka att det är kul med texter som bara ska vara roliga. Min absoluta hatgrej är singersongwriters som inte vill säga någonting. Då försvinner allting. Om man bara sitter med sin röst och en gitarr, då är hela grejen för mig, att det ska vara någonting, borta.

Vad karaktäriserar en bra låttext?
– Jag har tänkt mycket på det. Jag måste känna att han eller hon som skriver vet vad den pratar om. Jag tycker om när det finns en tanke. Det som jag tycker allra sämst om är när någon försöker göra något som ska låta finare än det är. Eller när det är en massa man ska tolka in. Jag tror att det är därför jag har sökt mig till låttexter istället för till poesi, för jag tycker väldigt illa om när man ska sitta med något väldigt länge och tolka ut saker. Jag kan tycka att det är ganska tråkigt när det känns som att någon bara plockar lite meningar här och där och inte riktigt bryr sig om resultatet.

När Annika Norlin skriver, både på svenska och engelska, är det ofta från ett jag-perspektiv. Kanske hänger det ihop med hennes avsmak för opersonliga låtar och ord som inte betyder någonting.
– Det var någon som skrev det i en tidning, eller om det var en kompis som har sagt det… Det var någon som började prata om Magnus Uggla, som ju var så jävla bra i början av sin karriär och sedan blev… inte lika bra. Och att det har att göra med att han helt plötsligt ändra perspektivet till du och jag, till att börja prata om folk i tredje person. Och det tror jag är så himla sant, för då går det från att vara en person som berättar om att ”det här har jag varit med om” till att bli någon som står över allt och håller på och berättar ”du där och du där”. Jag tycker verkligen det stämmer. Det finns jättefå låtar som jag tycker är bra som inte har du och jag-perspektiv. Så jag brukar alltid ta jag-perspektiv.

Om Annika Norlin:

  • Född 1977 i Östersund.
  • Släppte 2005 debutalbomet Introducing…Hello Saferide, under namnet Hello Saferide. 2008 kom uppföljaren More Modern Short Stories From Hello Saferide.
  • 2007 släppte hon sitt första, och hittills enda, svenskspråkiga album Säkert! Samma år tilldelades hon två grammisar: Årets kvinnliga artist och årets textförfattare.
  • 2008 fick hon återigen en grammis som årets textförfattare. Hon fick också Novellpriset, som instiftats av Magasinet Novell och ges till ”artister som främjar det goda berättandet i sina låttexter”. Samma år fick hon också Ulla Billquist-stipendiet som delas ut av Folkets hus och parker och ges till en ”begåvad ungdom inom områdena teater, sång och musik”.
  • Innan hon blev popstjärna jobbade Annika Norlin bland annat på P3 och Aftonbladet.
  • Hon driver bloggen Waiting Around to Die som handlar om låttexter. Besök den här.

Besök Säkert!s hemsida här.

Flipper

Senaste numret av tidskriften Pequod, som kom redan i höstas, handlar om flipperspel. Ett stiligt nummer på nära 120 sidor fylld med texter som anspelar på dessa tunga, antika pjäser. Amanda Svensson om att ha sex mot ett, De lyckliga kompisarna om att sätta mopeden i pant efter att ha spelat bort sin sista slant, Simon Gärdenfors om hur han och Frej Larsson från Slagsmålsklubben snöar in på flipper en sommar. Och så vidare.

Men det finns en flippertext som ingen av de medverkande i Pequod nummer 44 kan mäta sig med. Och det är den i Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge.

Alfonso Tracy och Lyle Bland i ett tillhåll för frimurarordern. Längst in i huset, ett rum fullt med trasiga flipperspel.

Håll i hatten:

Rummet är ”[…] fullpackat av fler flipperspel än Bland har sett på ett enda ställe i hela sitt liv – spel med namn som Oh Boy, Grand Slam, World Series, Lucky Lindy så långt ögat når.

’Och det är fel på vartenda ett’, säger den melankoliske Tracy. ’Kolla här.’ Det är en Folies-Bergères: en massa skönheter i fyrfärg som dansar can-can över hela skivan, med nollor som råkar sammanfalla med ögon, bröstvårtor och fittor, ett av de mer vågade spelen här, lite fördomsfullt mot damerna, men bara på skoj! ‘Har du en tjugofemcentare?’ Chungg! Kulan går iväg och missar precis ett högpoängshål, hmm verkar som om det är någon inbyggd skevhet där tjunnnggghk träffar en flasher värd 1000 poäng fast bara 50 tänds på tavlan.- ‘Ser du!’ skriker Tracy medan kulan faller som en sten mot botten utan en chans att nå med en flipperarm zong flipperarmen slår åt andra jävla hållet och tavlan lyser TILT.

‘Tilt?’ Bland kliar sig i huvudet. ‘Du rörde ju inte ens-’

‘Så där är de allihop.’ Tracy har tårar i ögonen av frustration. ‘Pröva själv.’

Den andra kulan är inte ens ute ur rännan innan Bland får en ny TILT, återigen utan att ha rört en fena. Tredje kulan fastnar på något sätt mot en solenoid och (hjälphjälp skriker den med sin lilla pipiga röst, åh, de försöker döda mig med elström …) dingdingding, gonggongar och galopperande siffror på tavlan, 400 000, 675 000, bong en miljon! högsta Folies-Bergères-poängen i historien och den fortsätter bara att stiga, medan den stackars sfäriska själen mot solenoiden rister, kloniskt, hemskt (jovisst kan de känna, de är varelser från asteroiden Katspiel med en väldigtväldigt elliptisk bana – vilket innebär att den bara har passerat Jorden en enda gång, för mycket länge sedan, nästan så långt tillbaka som vid tiden för Världens korniga dunkla gryning, och ingen vet var Katspiel är nu eller när, eller om, den någonsin kommer tillbaka. Det är den gamla vanliga skillnaden mellan återkomst och engångsbesök. Om Katspiel hade tillräckligt med energi för att slita sig loss från solens kraftfält, så har den lämnat dessa vänliga runda varelser i evig exil, utan chans att någonsin återbördas hem igen, dömda att uppträda förklädda till kullager, som ståldankar i tusentals kulspel – att lära känna de berömda tummarna i Keokuk och Puyallup, Oyster Bay och Inglewood – Danny D’Allsandro och Elmer Ferguson, Peewee Brennan och Flash Womack … var är de nu? var tror ni? de blev inkallade allihop, några dödades på Iwo, andra fick kallbrand i Ardennernas snö, med tummar som redan under första vapeninstruktionen i grundutbildningen drevs djupt tillbaka ner i barndomen när svettigt lillfinger kom åt utlösningsmekanismen på geväret och slutstycket sshhOCK! slog igen om tummen som fortfarande satt kvar i patronföraren åh helvete ja det gjorde ont och ajöss till ännu en oslagbar och legendarisk tumme, för gott återbördad till sommardammet, väskor med skrockande glas, bassethundar med stora tassar, lukten från lekplatsernas rutschkanor av plåt som stod och blev heta i solen), nå, här kommer can-can-flickorna nu, Folies-Bergères menader, med mord i blicken, stora läppstiftsröda leenden över bländvita tänder, några toner ur en Offenbach-galopp jiggande ur högtalarna som är underförstådda i maskinens konstruktion, och långa strumpbandsprydda ben i glada sparkar över ångestropen från den här lilla olyckliga runda stackaren på evig bondpermis, medan alla hans kamrater i rännan darrar av medlidande och kärlek, känner hans plåga men utan att kunna göra något, orörliga utan hjälp av fjädern, spelarens hand, den drucknes manlighetsproblem, de tomma timmarna hos en grå keps och en tom lunchlåda, i behov av dessa för att kunna skapa sina egna löpningar på vägen nedför den lutande skivan, ner i de djupa hålen med deras löften om vila som bara skjuter ut dem vilt studsande igen, alltid utlämnade åt tyngdkraften, någon sällsynt gång i de oändligt grunda fårorna av andra löpningar, berömda löpningar (tolv heroiska nummer i Virginia Beach den fjärde juli 1927, av en berusad flottist vars skepp gick under utanför Leyte … i ett skutt över skivan, ens första tredimensionella resa är alltid den bästa, när man kom ner var ingenting detsamma längre, och varje gång man passerade bara närheten av den mikroskopiska fördjupning man gjorde när man föll klappade hjärtat fortare … behärskade, några få, som hade skådat in i solenoidens hjärta, sett den magnetiska ormen och energin i dess nakenhet, tillräckligt länge för att bli förändrade, ta med sig en intim kännedom om makten tillbaka från de slingrande kraftlinjerna i den avgrunden, om själens glasartade öken, som för alltid gjorde dem annorlunda – kolla porträttet av Michael Faraday på Tate Gallery i London, det gjorde Tantivy Mucker-Maffick en gång, för att fördriva en ensam och trist eftermiddag utan kvinnligt sällskap, och undrade sedan hur mäns ögon kunde bli så strålande, så skrämmande, så fulla av kunskap i salarna av fruktan och det osynliga …) men nu blir tjuten från de vackra mordvittnena allt gällare, musiken byter tonart, blir högre och högre, de spetsprydda skinkorna knycker bakåt allt våldsammare, kjolarna fladdrar rödare och rödare, fyller en alt större del av blickfältet, virvlar mot en blodröd final, och hur ska vår lilla Katspiel Kid klara sig ur det här?

Jo, kan man tänka sig, just när det ser som allra mörkast ut, griper Försynen in och fixar en kortslutning – statatatah! lamporna slocknar och lämnar en avtagande röd glöd över de välrakade kinderna och hakorna på de båda spelarna som vrider sig framför flickornas förhäxade dans, solenoiden tystnar skälvande, och den befriade stålkulan rullar chockad tillbaka till tryggheten bland sina vänner.

‘Är allihop så här?’”

Titel: Pequod # 44
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 118
ISSN: 1102-6499

Titel: Gravitationens regnbåge
Författare: Thomas Pynchon
Svensk översättning: Hans-Jacob Nilsson
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 1996 (originalet gavs ut 1973)
Antal sidor: 791 (sidorna som citeras ovan är 606-608)
ISBN: 91-0-056813-9
Övrigt: Nittonde Stolen har tidigare berättat om Zak Smith som tecknat en bild för varje sida i Gravitationens Regbåge. Bilderna finns på Zak Smiths sajt. För att se de som illusterar flipperkapitlet ovan, klocka på sidorna 583 till 587 på indexsidan.

Bokslut 2008

Ödet haver fört oss hit. Till nyårsafton 2008. Framför oss har vi hejdlösa mängder med bubbligt billigt vin, sprit och rysk kossackmusik, och – när bjällrorna har bullrat och det nya året inträtt – en hel uppsjö av nya spännande och från tryckpressarna färskt osande boksidor att ta itu med. Det väntar också en hel del festliga upptåg och överraskningar här på Nittonde Stolen framöver, men innan dess är det dags att summera året som gått.

I höst fick vi äntligen, efter mycket möda och stort besvär, upp vår nya och sjukt snyggfestliga sida! Mer actionfigurer och litterär överblick åt folket! Förutom detta fantastiska uppbyte och tre stora temasatsningar om våld, serier och Tove Jansson, har vi såklart recenserat en himla massa böcker också. Russinen i denna bokkaka har vi plockat ut åt er här:

Arvid Jurjaks favoriter
Din vän datamaskinen – Pär Thörn
Nördig, fånig, fantastisk. Pär Thörn redogjorde för vad som händer om man trycker på respektive knapp på en underlig dator. Kan det bli tråkigare? Svar: ja.

Atlas litterära tillägg
Snyggaste tidskriften i år. Första numret vacklade en aning, men skönare läsning i tidskriftsformatet fanns inte på någon hylla. Har tyvärr bara kommit i två nummer hittills.

Jesper Ims Johanssons favoriter
Det stulna barnet – Keith Donohue
Medryckande realismsaga, om vättar, bortbytingar och mänsklig identitet. En saga som för en gångs skull tillåts vara saga.

Invasion! – Jonas Hassen Khemiri
Inte speciellt otippat, men Khemiri håller stilen. Blandade noveller, teatermanus och kåserier visar upp en fin bredd och ett språkanvändande som få andra närmar sig.

Hörluren – Leonora Carrington
Surrealistisk roman som flippar hårt och innehåller sköna saker som tuffa gamla tanter, hemliga böcker och nunnor som har sexorgier.

Johan Wickléns favoriter
White Sea Black Sea – Jens Olof Lasthein.
Ännu en fotobok i yppersta toppklass utgiven av Bokförlaget Max Ström. Jens Olof Lasthein, en av Sveriges främste dokumentärfotografer, har rest runt i det forna Sovjetunionen och samlat på sig smått fantastiska bilder i panoramaformat.

Vems islam – de kontrastrika muslimerna – Mohammad Fazlhashemi
Sedan tidigt 2000-tal har debatten om islam varit en synnerligt het potatis. Hösten 2008 har SVT:s Halal-TV rört upp känslor och de flesta tv-debatter på ämnet spårade ur i mer eller mindre intetsägande känsloargument. Skönt då att luta sig tillbaka på den kunnige idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi och hans bok Vems Islam – en nyanserad och kunnig genomgång av både progressiva och reaktionära strömningar inom Islam.

Lisa Gidlöfs favoriter
Kärnfamiljen – Elisabeth Hjorth
Hjorth problematiserar begreppet kärnfamilj, ställer individen mot kollektivet och belyser hur allt hänger ihop- kriget i mellanöstern tränger sig in i det svenska medelklasslivet. Orkar vi ta emot?

Hey Dolly – Amanda Svensson.
Inte för att den kommer med något nytt eller omvälvande viktigt. Men för att den på ett sådant frustrerat och opedagogiskt vis släpper lös ångesten hos en tonårstjej utan att någonsin ursäkta sig.

Cathrine Beijers favoriter
Einsteins fru – Liv Strömquist.
Ett träffsäkert seriealbum där kvinnorna som levt i skuggan av sina mer framgångsrika män äntligen får ta plats i strålkastarljuset. Riktigt bra och kul, men skrattet hamnar lätt i halsen.

Drottningen vänder blad – Alan Bennett.
Drottningen av England får känna av läsningens kraft i denna kärleksförklaring till läsning och litteratur.

Anna Nybergs favoriter
Intro – Marcus Ivarsson
En nattsvart berättelse om drogberoendets helvete. Deppigt, fantastiskt snyggt och otroligt bra.

Drottning Pokou – Véronique Tadjo
En mor offrar sitt spädbarn för att rädda sitt folk. Véronique Tadjo berättar myten om Drottning Pokou i fem olika versioner där hon vrider och vänder på moderskap och makt.

Paris-Dakar – Jens Liljestrand
Författaren tar i sju noveller upp dagens trånga mansroll. Men han har lika mycket känsla för könsrollskritik, som karaktärsteckning, som intrigmakeri, som öga för situationer. Paris-Dakar är njutning från första till sista sidan.