Lasse Sandberg är död. Illustratören, konstnären och barnboksförfattaren har charmat generationer av barn med böcker om och bilder av bland annat spöket Laban och Lilla Anna och Långa Farbrorn. Johan Wicklén skrev i slutet av 2006 om biografin Skämttecknaren Herr Sandberg. Läs den här.
Författare: Redaktionen
Cover på Mårran
Om Kolbeinn: Till våren frälser Kolbeinn Karlsson världen med sitt debutalbum. Gissningsvis kommer det innehålla en hel del små streck, starka tuschfärger, murrig skog, håriga tjocka varelser och skönt homoewoksex. Innan dess kan ni spana in Seriesveriges mest välskäggade tecknare bland annat i Galago, Cigarett.net och Hjälp!
Mästerverk: Läs Kolbeinns makalöst braiga och mustiga serie Att sova och drömma om mat.
Mer Kolbeinn på Stolen: Illustrationen Färgglad jul!
Om bilden: Denna bild är en del av Nittonde Stolens temavecka Sent i november, om Tove Jansson.
Nanna Johansson recenserar ”Lockande löfte” av Sara Orwig
Om Nanna Johansson: Född 1986 och nu bosatt i Malmö. Hon har tidigare publicerats i bland annat Bang, Galago, Gefle Dagblad och Hjälp, och ville som liten bli skogshuggare. Driver hemsidan Fulheten.com och bloggen Fem bilder. Aktuell med nya fanzinet Den Feta Sanningen tillsammans med Sara Hansson.Om boken: Lockande löfte av Sara Orwig, utgiven på Förlaget Harlequin, 2008 (2006).
Nanna på Stolen: Intervjuerna Mellan huvudfotingar och världsherravälde och Serietecknare med många pennor i luften. Recensioner av Kvälls-snasket och Glitterfitta. Bilderna och serierna Vårens böcker, Gott år och Våldsutvik.
Övrigt: Den här recensionen är en del av ett samarbete mellan Nittonde Stolen och Cigarett.net, där en rad recensioner i serieform dubbelpubliceras på de båda sidorna och sedan följs av ytterligare en veckas seriefrosseri.
Vad vill Filter egentligen?
Mycket har redan skrivits. Det har stötts och blötts och förväntningarna har varit enorma, ja faktiskt. Reportagetidskriften Filter, som bland annat Mattias Göransson (Offside) och Ika Johannesson (den numera nedlagda tidskriften Sex) står bakom, ska komma ut varannan månad och locka läsaren med långa och genomarbetade texter om i princip vad som helst.
Formatet är A5 och första numret pryds av en fet och gul badanka mot svart bakgrund. Inte alls särskilt stiligt, men det är ett omslag som syns, det är det.
Så till själva idén med tidningen.
Filter ska, enligt grundarna, blicka framåt. Det första läsaren möts av är en kalender som sträcker sig två månader framåt, tills nästa nummer kommer ut. Här är tanken att varje text i tidningen ska kopplas ihop med ett datum, till exempel kopplas reportaget om en av de åtalade i Pirate Bay-härvan ihop med första april, det datum skiv- och filmindustrin ska ha lämnat in sina skadeståndsanspråk på huvudmännen bakom Pirate Bay. Kalendern är en god tanke men den måste göras tydligare både rent logiskt och layoutmässigt.
Hur har man lagt upp det?
Tidningen består, minus kalendern, av tre tydliga delar. Första delen består av kortare intervjuer, mittenpartiet av de längre texterna och i slutet finns en avdelning som i kortare texter spanar på tio stående ämnen, bland annat böcker, musik och media.
Läsningen:
Första delen förstår jag inte. Jag förväntar mig direkt de långa och genomarbetade texterna som det skrivits så mycket om. Istället möts jag av små berättelser och intervjuer som skulle ha platsat i vilket annat glansigt magasin som helst – jag betalade inte 69 kronor för det här. Stryk, stryk, stryk.
Reportagedelen är bra, texterna rediga, men utan den där stilistiska spetsen som borde fås ge utrymme i en tidning som vill återupprätta det journalistiska berättandet. Bäst är Mattias Göranssons porträtt av Acne-grundaren och kreativ-virtuosen Jesper Kouthoofd, men även Erik Almqvists reportage om krögaren Håkan Thörnströms jakt på en Guide Michelin-stjärna är av den klass jag förväntade mig av Filter.
Form:
Nja. Bättre kan det bli. Speciellt första delen av tidningen, den del där man tryckt in lejonparten av reklamen, gör mig lätt illamående. I reportagedelen är Pirate Bay- och Thörnströms kök-reportaget bra formgivna. Texten sitter stabilt på sidorna och läsningen flyter på bra. I de övriga reportagen har man av någon anledning lämnat väldigt mycket luft ute i marginalerna vilket ger en effekt av att texten flyter in mot mitten – inte alls behagligt.
Målgrupp:
Till skillnad från Offside ska Filters målgrupp vara mer diversifierad, med andra ord, den ska rikta sig till både kvinnor och män. Men det räcker att ta en snabb titt på reklamen i Filter för att se att målgruppen reklamen företrädesvis riktar sig till är män. Annonser för trav, öl, bilar, arbetskläder och elektronik avslöjar en hel del och skiljer sig inte nämnvärt från vad det annonseras om i fotbollsmagasinet Offside.
Framtid:
Stryk första delen, bli tydligare med vad man egentligen vill och låt fler ”litterära” pennor få chans att skriva – tre tips jag tror skulle hjälpa Filter.
Några röster om Filter:
Sydsvenskans kulturchef Daniel Sandström tycker tidningen är grabbig och Kjell Häglund (Residence, Weird Science) tycker textgraden är för liten och skriver i GP att: ”det här är en tafflig, tråkig tidning, dödligt renons på sensationer och finess.” SvD:s medieexpert, Martin Jönsson, analyserar Filters chans att överleva och här pratar Gunnar Bolin om Filter i P1s kulturnyheterna.
Tidningen Filters hemsida: Här.
När handsken är kastad
I Jamil Manis gulbruna höstvärld är borttappade handskar inget som ligger platt mot marken, genomsura, luktande av blött garn. Inte heller är det konsekvensen av en utmaning på duell.
Nej, när handsken är kastad får den ett eget liv och virvlar varm och lätt omkring i blåsten.
Jamil Manis debutbok, Tio fingrar lång, är en ordlös serie om vilka vägar handskar tar när de av olika orsaker tappas bort.
Den ursprunglige ägaren i Manis bok glömmer sin ena handske på bussen och kastar därefter i vredesmod den andra i marken. Lämnade åt sitt öde far handskarna sedan handlöst omkring i staden, från den ena tillfälliga ägaren till den andra. De gör korta anhalter hos lekande barn och gläfsande hundar, hamnar i brevbärarens post, i matbutiken och så vidare ut i hösten. Mani följer deras väg med pennan som en smidig, svepande kamera. De relativt detaljerade bildserierna i brunt, gult och vitt är uppenbart filmiska och i flera sekvenser går det tydligt att ana inte bara rörelsen i motivet, utan också förflyttningen av blicken som följer händelserna.
Ibland är upplevelsen av Jamil Manis teckningar nästan musikalisk. Bakom ett sådant intryck ligger förmodligen ett inflytande från tecknad barnfilm. Och någonstans i den världen, i dessa konstnärliga och ofta stumma små filmsnuttar i till exempel Björnes filmarkiv, hamnar Manis bok.
Vad jag kan sakna i denna anspråkslösa, vardagsnära historia är en överraskning, något som skapar avbrott i den stadiga melodin av motiv. Handskarnas öde blir aldrig riktigt så dramatiskt som jag skulle önska.
Titel: Tio fingrar lång
Författare: Jamil Mani
Förlag: Komika
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 69
ISBN: 978-91-976429-8-9
Agent 007 femhundrasextio gånger
560 exemplar av en och samma boktitel. För att samla ihop något sådant krävs det ett närmast maniskt engagemang. Ett sådant har uppenbarligen konstnären Andrew Cowie, som har samlat på sig över fem hundra exemplar av Ian Flemmings roman From Russia With Love. I år är det femtio år sedan denna James Bondbok för första gången gavs ut, vilket Cowie firar med att göra en utställning av sin samling.
– Det är en konstinstallation, baserad på en och samma bok – From Russia With Love – som jag har jobbat med i sjutton år, berättar Cowie i sin monter på årets bokmässa i Göteborg.
Det hela började 1990 med att han fick en present med ryska kondomer. De pappersförpackade kondomerna från sjuttiotalets Sovjetunionen associerade han med From Russia With Love och så var hela processen igång.
Utställningen består, utöver själva böckerna, av specialutformade ekbokhyllor, de nämnda kondomerna, en fotoaffisch med 400 av omslagen upplagda i kronologisk ordning och 69 kartonger. Varje kartong innehåller, på bästa spionmanér, en strimlad bok som kan beskådas genom ett plastfönster. Mest spännande i utställningen är kanske den katalog där försättsbladen till samlingens böcker har scannats in, med de tidigare ägarnas namnteckningar, anteckningar och klotter. En genuin bit litteraturhistoria med andra ord.
Samma bok 560 gånger, du känner inte att ditt samlande har gått till överdrift?
– Nej. Jag har en tendens att samla på saker lite over the top. Jag samlar på juicepaketslock, den biten man drar av från yoghurtpaketen och katalysatorskydd från motorvägarna också.
Men någon riktig samlare vill Cowie ändå inte se sig som.
– Jag är snarare en keeper. En som inte samlar, men bara behåller utan något mål.
Konstnären:
Den brittiske konstnären Andrew Cowie, född 1952, bor i en omgjord lada norr om Göteborg. Utöver sitt konstnärskap arbetar han som grafisk formgivare på en reklambyrå.
Boken:
From Russia With Love av Ian Flemming finns översatt till svenska, med titeln 007 ser rött och gavs senast ut av Bonnier 1984.
Boken filmatiserades 1963 av Terence Young, med Sean Connery i huvudrollen som James Bond. Ian Flemming skrev tolv böcker och två novellsamlingar om James Bond, innan sin död 1964.
En rå och blodig berättarkyss
Rikki Ducornets debutroman Fläcken fångas bäst i ett ord: Mustighet. Mustighet handlar om att beskriva allt, en text som ger svulstigt mycket. Som aldrig duckar för vare sig högt eller lågt, som inte drar gränser mellan det omöjliga och det rimliga. En text som låter huvudpersoner träda undan och släpper fram bikaraktärer, låta deras historier berättas, för att sedan knuffa undan även dem, för andras berättelser. I Fläcken ligger mustigheten också i den grumliga gränsen mellan gott och ont, mellan gud och djävulen – synden och de goda handlingarna.
Fläcken i bokens titel är den samma som sitter på flickan Charlottes huvud och ansikte. Ett stort rött och brännande utslag, med samma form som den skjutna kanin hennes far tog hem då hon föddes. Enligt Edma, Charlottes faster som tar över vårdnaden om henne efter att modern har dött i barnsäng, är fläcken en skamfläck, ett straff mot Charlotte för de horsynder hennes mamma begick då hon fortfarande var i livet. Edma ser för övrigt allt ont som inträffar som straff från Gud och allt gott som händer, som synder och hädelser från människorna. Under sin fasters religiöst fanatiska och förtryckande översyn isoleras Charlotte från resten av världen. Till slut handikappas hon både mentalt och fysiskt, samtidigt som hennes högsta dröm växer fram – att bli en martyr, ett helgon. Och hela tiden blir hon påmind av Edma om fläcken, sitt stigma.
Många av romanens drag – som de stigmatiserade huvudkaraktärerna, utanförskapen och den historiska miljön på den europeiska kontinenten – är gemensamma med Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia och Patrick Süskinds Parfymen. Och inte minst finns smutsen där i alla böcker, men Fläcken är ännu råare. Beskrivningarna är ingående och nära. Svett, jord, blod, skit, sperma och kroppar. Det ingrodda dammet på golven och hyllorna, det ruttnande köttet på benen i katedralmodellen och det mögliga brödet i den mörka obelysta stugan. Utanför det kloster där Charlotte efter en tid inackorderas växer nässlorna som nunnorna använder för att på sadistiskt vis aga sina skolelever. Under devisen att allt är synd och att smärta alltid är av godo, används också nässlorna av vissa nunnor för att på samma gång både straffa och leva ut sina egna sexuella lustar. Beskrivningarna är råa och antingen kyliga som kallsvettningar eller klibbigt heta, som pulserande blod från ett nyslaktat djur.
Bland de förtryckande fastrarna, sadistiska nunnorna och en sinnessjuk exorcist finns det dock ljuspunkter – varma hjärtan innanför jordiga kläder och alkoholstinkande andedräkter. Edmas stammande och kuvade man, Emile, älskar Charlotte, till och med högre än sin egen trädgård. Han står för en viktig del av den lilla trygghet som hon får uppleva som barn, men i slutändan är han för svag och för otursförföljd för att verkligen kunna göra något åt hennes situation. Den verkliga motpolen till Edma och hennes allierade exorcist blir den naturnäre luffaren Poupine. Han har humor och livsglädje och i sina många rus är han nyktrare och mer klarsynt än vad bokens religiöst fanatiska karaktärer någonsin blir.
Rikki Ducornet tycks vilja ställa frågor om vad ondska och moral är, utan att ge några egentliga svar. I boken tecknas framförallt en bild av människor som istället för att leva och agera efter en känsla av vad som är rätt och fel, lever för och i en fast färdig moral, där sökandet efter det som är fel – synden – blir det centrala. Den instans som till en början legitimerar moralen som sann och riktig, i det här fallet den kristne guden, visar sig senare vara utbytbar. Gudsdyrkan byts utan problem mot djävulsdyrkan och nattvardsvinet byts mot blodsoffer. Det handlar om religionen och moralen för religionen och moralens egen skull – det gudlösa dyrkandet, dyrkandet av fördömandet. Charlottes faster Edma lever för att fördöma, i ständig fixerad jakt på det låga och förkastliga, medan hennes motpol Poupine lever för att leva bra, för att finna det goda.
Med en säker smutsig hand griper Ducornet tag om läsarens nacke och kysser ur sig en berättelse på rim, sång, dialekt och vanlig prosa om våld, sex, kyrkogårdar, freakshows, frihet och djupt mörker. När boken och kyssen är slut spottar jag, som läsare, blod. Jag känner mig lite smutsig och skamfull, men ändå fascinerad och väldigt nöjd.
Titel: Fläcken
Författare: Rikki Ducornet
Översättare: Kristoffer Noheden
Förlag: Sphinx bokförlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007 (Första gången på franska, 1982.)
Antal sidor:235
ISBN: 978-91-976568-1-8
Guide till litteraturfejden
Det råder litteraturdebatt. Som om det inte alltid gjorde det. Varje recension skulle kunna läsas som ett debattinlägg. Men nu finns det en etikett. ”Litteraturdebatten”, skriver kvällstidningarna med stora bokstäver. Väskor, koftor och medelklass, här finns inget att hämta. Nu handlar det om hur små figurer ordnas på ett papper. Och inte minst om vem eller vilka som dikterar principerna för hur dessa figurer ska ordnas.
Nittonde Stolen presenterar en guide till debattdjungeln.
Till att börja med – en tackande hälsning till danskarna. Det får nog ändå sägas vara de som gjort den litteraturfejd som nu börjar överglänsa vårens väskdebatt möjlig. Så, först ut i ringen, eller snarare, ringen själv: Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen. I mars dök de upp som två spjuveraktiga gubbar i SVT:s litteraturprogram Babel, där de berättade om sin essäsamling, Kritik av den negativa uppbyggligheten.
En av Stjernfelts teser är att underdog är det nya etablissemanget. Att utmåla sig som offer, att förefalla maktlös, är i själva verket en maktposition från vilken ett etablissemang kan definieras och sedan kritiseras. Det är den här tanken som satt spinn på debatten. Eftersom den negativa kritiken enligt Stjernfelt utgör ett fundament för statusen hos dagens intellektuella blir maktlöshet i själva verket maktens förutsättning.
Det finns två presentationer av danskarnas bok som kan fungera som introduktion:
Johan Svedjedal har tittat upp från sina Almqvist-luntor och publicerade häromdagen en ganska balanserad essä i DN under titeln ”Tankens kitch”.
Och så Therese Bohmans artikel ”Söndra och härska” i Aftonbladet för en och en halv månad sen.
Läs Svedjedal först, och sedan Bohman. För när Bohman i en klart mer polemisk stil än Svedjedal började hävda att danskarna har rätt, att all litteraturs värde i dag bedöms efter hur mycket de bryter mot en föreställning om en norm eller tradition, lät inte svaren vänta på sig.
”Vilka normer är det som ska bestå då? Heteronormen? Metronormen? Den vita normen? Kasusformen?” frågade sig poeten Lars Mikael Raattamaa i svaret ”Normer är till för att brytas”, också det i Aftonbladet. Bohman svarar i artikeln ”Mer hur än vad” att vi måste börja prata om verket i sig och inte om hur det är utfört: ”Jag efterlyste en diskussion om kvalitet och estetik. Raattamaa är ointresserad av båda och verkar dessutom anse att om man tycker att förtryckande normer är dåligt tycker man automatiskt att brott mot dessa normer resulterar i bra konst.” Hanna Hallgren sätter på sätt och vis punkt för denna inledande omgång med den långa artikeln ”(Sk)riv – för en ny värld”. Bohman förenklar, tycker hon, och menar att ”varken konsten eller verkligheten låter sig inlemmas i ett tänkande som förutsätter fasta (om än ibland omkastade) motsatspar.” Efter Johan Lundbergs artikel ”Alla har fel”, i vilken han anklagar Hallgren och Raattamaa för att vara eurocentriskt snäva i sin konstuppfattning, blir det tyst.
Det räcker nu, kanske en och annan debattredaktör tänker. Låt oss läsa poesi i stället för att bara prata om vad och hur vi tycker om den. Men det tycker inte Johan Lundberg. Chefredaktören för tidningen Axess anar nämligen ett nätverk bakom den litteratursyn som han tycker är rådande på de stora tidningarnas kultursidor. En månad efter artikeln i Aftonbladet presenterar han sin svindlande teori, den här gången i Expressen. Under den tunga rubriken ”Poesi?” anklagar han den lilla tidskriften OEI och det till denna knutna förlaget OEI Editör för att utgöra en mer eller mindre osynlig maktbas i svensk litteraturkritik. All poesi som tas upp i spalterna bedöms efter en norm uppsatt av OEI, och därtill av kritiker som alla har fingrarna i samma kaksmet, det vill säga, ja just det, OEI. Antingen är man medlem i deras redaktionsråd eller frilansande skribent, eller författare utgiven på OEI Editör. Ovan nämnda Hallgren och Raattamaa är bara två av vad som i Lundbergs artikel tycks vara en hel rörelse med spaltplats i Aftonbladet, Göteborgs-Posten, DN, Svenska Dagbladet och så vidare. Skulle man få för sig att med hjälp av post-it-lappar dra linjer mellan de olika namnen hade det inte varit förvånande om det uppenbarade sig ett ondskefullt mönster.
Så, hur ser då denna OEI-poesi ut? Enligt Lundberg handlar det mest om obegripligheter, oläsbar smörja som hyllas i parti och minut genom ett slags standardrecensioner i vilka verken som recenseras kan byta plats med varandra utan att någon skulle märka någon skillnad. Konkretism och language hette den av Lundberg bespottade formen när den när den först dök upp mellan 1950-talet och 1970-talet. Nu talas det mest om språkmaterialism. Något förenklat kan man säga att det skrivna tecknet i poesin här ses som är utgångspunkten, och inte vad tecknet representerar i en tänkt verklig värld. Det är denna tradition som OEI förvaltar.
I vilket fall som helst. Johan Lundbergs artikel kunde givetvis inte passera obemärkt förbi. Några dagar innan hade dessutom Jesper Högström under rubriken ”Epik i kistan” förklarat att den svenska romanen fullständigt tappat kontakten med de värden som kännetecknar en redigt bra roman: realism och psykologiska människoskildringar. Martina Lowden, som med romanen Allt stod för förra årets genombrott, är inget annat än ”en hjärna i en glasburk”, frustade Högström.
Nu rasar debatten på alla fronter. Ibland är den trött och oengagerad. Besinna er, tycker till exempel Malte Persson i Expressen. Ibland är den jublande, hyllande, som Raattamaa i Aftonbladet, när han i under rubriken ”En litterär explosion” hävdar att den svenska litteraturen aldrig har varit bättre. I DN svarar en besviken Anna Hallberg från OEI med att Lundberg minsann inte är mycket bättre själv när det kommer till litterära kotterier. Och så fortsätter det. Daniel Sjölin glömmer med en artikel i DN på ett ganska komiskt sätt bort att han som programledare i Babel också är journalist, och inte bara författare, medan Anders Johansson på ett vad han tror nyktert sätt försöker reda ut begreppen i Expressen innan han får veta av förläggaren Henrik Petersen, också han i Expressen, att det hade han då ingenting för.
Så i dag, fredag, under rubriken ”Poesins diktatur”, ger sig Johan Lundberg in i debatten igen och menar att han inte alls ville peka ut någon sammansvärjning. Han vill bara ha en ”poesi som engagerar och bryter in i människors liv igen”, skriver han, utan att för den sakens skull kunna släppa tanken på att det ändå i alla fall är OEI som är upphovet till det som han ser som poesins normer i dag. Lundbergs artikel lär bli debattens punkt för den här gången. Det brukar vara regel att den som startar också får sista ordet.
Vem har egentligen rätt? Vem är bakåtsträvare, vem blickar framåt? En slutsats kan i alla fall dras: alla tycks kriga om underdogpositionen. För hur mycket Bohman, Lundberg och Högström än stöder sig på Frederik Stjernfelts och Søren Ulrik Thomsens teorier blir de själva ett exempel på vad de båda danskarna skriver om. En förment marginaliserad litteratursyn höjer sin röst och letar därefter upp något som ser ut som en norm vilken den sedan anklagar från en tänkt offerposition. På det sätter blir Bohman, Lundberg och Högström offer också för sin egen kritik i en stundtals underhållande debatt som åtminstone har visat att litteraturen fortfarande är något i högsta grad angeläget. Och den lär knappast dö på grund av några eventuella sammanslutningar på landets stora dags- och kvällstidningar.
Tankar om hjärnan
Hur står det till med minnet? Känner du dig förvirrad, mycket att tänka på? Hjärnforskaren Torkel Klingberg har skrivit boken ”Den översvämmade hjärnan – en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden”, där han bland annat förklarar varför våra hjärnor inte alltid lyckas hänga med och ta in all information vi bombarderas med dagligen. Johan Wicklén känner igen sig och har skrivit en essä med utgångspunkt i Klingbergs bok.
Jag kommer in i rummet, går genast ut därifrån, kommer på att det var något jag borde ha hämtat, men kommer inte ihåg vad. Sätter mig framför datorn, sätter på lite musik och öppnar ett nytt fönster, det tionde. Det var något jag skulle titta efter; mailen, schemat, bloggen, något forum eller var det kanske ett nytt avsnitt av någon teveserie som jag skulle tanka ner. Micron piper, mobilen ringer, msn-fönstren ploppar upp som bitska kamphundar på dataskärmen; det är en symfoni eller snarare en kakofoni av skrällande stressmoment. Jag vill dirigera, ta kontroll, men jag inser snart att jag får vara nöjd om jag ens lyckas hålla en något så när rak takt. Posten vräker ner på hallmattan och jag försöker komma på var jag lagt mina glasögon. Jag sonderar terrängen, rör mig snabbt i rummen, multitaskar så gott jag kan när jag, trots att jag utan mina glasögon knappt kan se något, lyckas läsa posten, tömma micron, ge mig in i två msn-konversationer samt inse att det jag tidigare letat efter var mitt lilla röda usb-minne.
Äter lunch och plöjer igenom en artikel inför föreläsningen, tänker på jobbet ikväll. Springer iväg till föreläsningen, tänker på artikeln jag nyss läste och slås av att jag knappt kommer ihåg ett ord av den. Halvsover mig igenom föreläsningen; slöantecknar, lyssnar med ena örat och försöker behålla fokus. Jag tänker på ett Frank Zappa-citat: “If you want to get laid, go to college. If you want an education, go to the library.” För mycket distraktioner i föreläsningssalen; killar med myggjagare på fötterna, Acne jeans och v-ringade Filippa K t-shirts tätt inpå kroppen. Tjejer i alla möjliga kreationer, blivande diplomater, eller handläggare på försäkringskassan – jag tänker att Frank Zappa visste vad han pratade om. Går iväg till biblioteket, sätter mig ner och försöker läsa. Kaffemaskinen slamrar och pyser, tre Tremobiler ringer samtidigt, återigen myggjagare och högklackat mot stengolvet; pulsen är ojämn, det vibrerar i luften, jag har blivit av med taktpinnen och publiken har lämnat lokalen.
Jag tänker på mina studieskulder. Det känns som jag är på ett vuxendagis där barngrupperna bara blir större och större. Var hittar jag lugn och ro? Alla intryck, alla bilder, alla budskap. Hjärnan känns överstimulerad och jag försöker sålla ut det viktiga i all information som når mina sinnen. Journalisten och aforistikern Carl Hammarén formulerade det pregnant: ”En liten tröst när man känner sig trött i hjärnan är att det bör vara ett bevis för att man har en.” Idag tror jag det är mer regel än undantag att känna sig lite trött i hjärnan. För visst är det en hektisk tid för människans hjärna. De senaste tio åren har allt exploderat, intensifierats och det har säkert sagts i alla tider, men vi lever sannerligen i en spännande tid, det är nu det händer – det vill vi i alla fall tro. På 1400-talet var det blytyperna, träsnittet och papperet som tillsammans skapade förutsättningarna för en informationsexplosion av gigantiska mått. Idag är det informationstekniken, som genom dagliga framsteg inom datateknik och telekommunikation, sätter agendan för hur vi tar oss an information. Torkel Klingberg, hjärnforskare på Stockholm Brain Institute, Karolinska Institutet, skriver i sin bok Den översvämmade hjärnan – en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden, att dagens människor har en hjärna som genetiskt sätt närmast är identisk med cromagnonmänniskornas. Cromagnonmänniskorna tillverkade visserligen – för den tiden – en hel del avancerade redskap och deras grottmålningar kan kanske, med en hel del god vilja, ses som en föregångare till 1900-talets naivistiska konst. Men vi ska alltså networka, multitaska, dricka latte och vara globalt medvetna renässansmänniskor, med i stort sett samma hjärna som dessa urmänniskor använde för att tillverka fiskekrokar och pilbågar – kan det vara möjligt?
Även om det kan verka vara en till synes svindlande tanke, att vår hjärna sett likadan ut i flera tusen år, är det inte läge att gräva ner sig för det. Hjärnan är nämligen formbar, möjlig att träna och enligt Klingberg visar forskningen på att hjärnkartan inte är statisk, utan ständigt ritas om beroende på den information hjärnan får eller inte får. Men hur reagerar då hjärnan på den stigande informationsfloden, blir vi smartare? Enligt den nyzeeländska sociologen James Flynns forskning har resultaten på intelligenstester stigit under hela 1900-talet. Tendensen att det genomsnittliga IQ-värdet ökat har passande fått namnet Flynneffekten, och Klingberg är inte sen med att dra paralleller mellan Flynneffekten och den informationsflod och de tuffa mentala krav som ställs på den moderna människan. Klingbergs introducerar tidigt i texten arbetsminnet, det är arbetsminnet som svämmar över när vi känner oss otillräckliga och det är antagligen just arbetsminnet som tränas upp av vår informationstäta omgivning. Arbetsminnet är – för att hålla det kort – den del av minnet som vi använder när vi bearbetar det vi gör just nu. Till skillnad från långtidsminnet, vars förmåga att lagra information är närmast obegränsad, har arbetsminnet en tydlig gräns. Klingberg skriver om den amerikanske psykologiprofessorn George Miller och dennes berömda artikel från 1956: Det magiska talet sju, plus/minus två – eller några gränser för vår förmåga att processa information. Hypotesen var alltså att människans mentala bandbredd klarade av att hålla ungefär sju enheter i arbetsminnet samtidigt. Informationsteori blev psykologi och även om inte Millers magiska sju är ett vedertaget mått på vår förmåga att processa information ger den oss ändå en påminnelse om att det finns en begränsning i arbetsminnet – en begränsning som vi kanske kan töja och bända, och det är här Klingbergs bok försöker komma med svar.
Vad kan vi då göra för att träna vårt arbetsminne? Hur ska vi göra för att slippa flacka runt som virriga höns i en värld vars tempo tycks accelerera dag för dag? Att likna hjärnan vid en muskel anser Klingberg vanhelgande – hjärnans komplexitet är allt för stor för en sådan liknelse, men däremot kan just arbetsminnet liknas vid en muskel, låt oss säga en biceps. Varje gång vi rör armen, varje gång vi lyfter något, må det vara en tidning eller en mjölkkartong, aktiveras biceps. Om vi däremot vill att biceps ska växa till sig och bli starkare, räcker det inte med det vardagliga användandet av muskeln. Det dagliga användandet kommer visserligen att hindra muskeln från att förtvina, men kommer knappast att forma den till något att visa upp på stranden. För att få muskeln att växa behöver vi träna målmedvetet; ligga nära vår kapacitetsgräns och arbeta oss uppåt bland vikterna. Likadant verkar arbetsminnet fungera; de dagliga övningarna håller hjärnan i trim, men för att kunna expandera mentalt verkar det som vi måste pressa oss till problemlösning precis på gränsen till vad vi klarar av. Klingberg tror att fler och fler kommer bli varse möjligheterna med ett mentalt gym – vi formar kroppen, varför inte hjärnan?
I The Einstein Aging Study, en amerikans studie som visar att kognitiva förmågor påverkas av dagliga aktiviteter, följde man 400 pensionärer under en femårsperiod. Här kunde man se att läsning, schack, musicerande och dans alla verkade minska risken för demens samt förbättra den kognitiva förmågan. Dock räckte det inte med att utföra dessa övningar en gång i veckan, utan det var hos testpersoner som utförde dessa aktiviteter flera gånger i veckan man kunde se tydliga resultat – vardagsaktiviteter som utförs med en viss intensitet kan alltså ge en positiv effekt på hjärnan. Schack i alla ära, men hur är det då med nya medier? Dataspel, datorer och populärkultur kräver en hel del av våra hjärnor och i Steven Johnsons bok Everything Bad Is Good For You illustreras detta genom att jämföra teveserien Starsky & Hutch (70-tal) och dess raka dramaturgi med den mer komplexa teveserien Sopranos (99-07), där varje avsnitt kan innehålla en rad olika tematiska trådar som flätas samman. Uppbruten kronologi är vardagsmat i mainstream-film och dagens unga möter en populärkultur som många gånger kräver långt mer abstrakt tänkande, avancerat pusslande och bryderi än den – många gånger triviala och enkelspåriga – populärkultur som fanns för några decennier sedan.
Angående dataspel – ett media som blivit påhoppat och anklagat för att ligga bakom ADHD, våldsbrott och barnfetma – skriver Klingberg att Folkhälsoinstitutet nyligen gett ut en rapport där man gått igenom en rad vetenskapliga studier om effekten av dataspel. Resultatet visar ingen negativ effekt på koncentrationsförmågan, men däremot en positiv effekt på den spatiala förmågan (lösning av uppgifter som avser linjers, ytors och rymders förhållande till varandra) samt reaktionstider. Dataspel, film, teve och vardagssysslor kan alltså ge positiva effekter på hjärnan, men hur går det ihop med den stressfulla tillvaro många av oss lever? Vi har fortfarande en begränsad bandbredd och när arbetsminnet svämmar över känner vi oss otillräckliga och förvirrade; vår uppmärksamhet riktas mot allt fler saker och vad spelar några extra IQ-poäng för roll när man känner att man inte har kontroll över sin vardag?
Den amerikanske psykologen Mihály Csíkszentmihályi är berömd för sitt arbete om lycka och kreativitet, samlat under begreppet flow; en känsla när man helt absorberas i en aktivitet som kräver full koncentration och ställer höga krav på utövaren. Inte för lätt, då känner man en tristess, men inte heller för svårt, för då blir flow istället stress. Kanske är det just arbetsminnet som när man tänjer dess gränser maximalt, skapar denna känsla av flow. En viktig förutsättning för att vi ska kunna utveckla vår mentala kapacitet utan att duka under av stress, är helt klart att inse begränsningen i arbetsminnet. När vi väl inser att vi inte kan göra allt samtidigt, att vi måste få lugn och ro ibland och att det effektivaste sättet att spara tid kanske inte alltid är att göra allt samtidigt, kan vi förhoppningsvis finna flow i fler situationer i våra liv.
Självklart borde vi när tillfälle ges – och när god vetenskaplig forskning ligger till grund för metoderna – träna våra hjärnor och försöka öka vår mentala bandbredd så mycket det är möjligt. Arbetsminnet och långtidsminnet behöver varandra och när vi dränker vårt arbetsminne med information blir det svårt för långtidsminnet att lagra något vettigt. Detta leder i sin tur till att vi känner att dagarna fullkomligt rasar iväg under våra fötter; vi kommer inte ihåg, för vi har stressat och pressat oss igenom veckorna, månaderna och åren. Helt plötsligt är man 70 år, det är november, snöslask och duggregn – man tänker att alldeles nyss var det sommar, man var 20 år och nykär. De delar av sitt liv man inte kommer ihåg har man inte levt kan det ibland kännas som. Minnen finns inte där och man tvingas rota runt i en dimma av vaga förnimmelser för att hitta bitarna till sitt livspussel. Hjalmar Bergman förstod vikten av ett gott minne, även om han säkerligen skulle vilja förtränga en hel del av sina egna. Så här inleder han romanen Clownen Jac från 1930: ”Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak – nyckfullt, opålitligt, skämtsamt, illfundigt, pinsamt försvagande, tröstande men framför allt – oumbärligt. Vi lever genom minnet, vi lever i minnet, ingenting sätter vi – och det med rätta – så högt som ett gott minne. Hon är vår dagliga oumbärliga tjänarinna och hon blir vår härskarinna. Sviker minnet, träder strax slumpen i kraft. Man lever nyckfullt, man har saker och ting på känn. Nå ja, ibland går det ju bra även på det sättet.”
Titel: Den översvämmade hjärnan – en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden
Författare: Torkel Klingberg
Förlag: Natur & Kultur
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 192
ISBN: 978-91-27-11408-1
”Jag är definitivt Strindberg. I alla fall för tillfället”
Nittonde Stolens Johan Wicklén var smått lyrisk över Jonas Karlssons bokdebut “Det andra målet” – och ett fullspäckat schema till trots stannar Jonas upp en stund för att svara på några frågor angående boken, författarskapet och hypen kring boksläppet.
Vad i dina erfarenheter som skådespelare och dramatikförfattare har du haft nytta av under arbetet med ”Det andra målet”?
Svårt för mig att säga. Jag upplever det som att jag har jobbat med novellerna på ungefär samma sätt som med pjäserna. D.v.s. väntat in samtal och situationer och försökt få karaktärerna att “prata av sig själva” och sedan strukit i materialet. På det sättet inbillar jag mig att jag stryker mig inåt kärnan ungefär som en skulptör knackar fram en bild ur det massiva marmorblocket. Hm, nåja.
Språket i boken, är det något som kommit automatiskt, eller är det framarbetat för att skapa en speciell känsla?
Det är absolut en tanke med det ibland ganska sparsmakade språket men det föll sig ganska naturligt när jag började arbeta med situationerna. Så vill jag ju också att dom stora ögonblicken ska ligga liksom utanför texten, eller kanske mellan. Återigen; För varje novell har jag haft mycket material att stryka i. Jag är väldigt förtjust i att stryka. Nu när jag läser dem kan jag någon gång här och där känna att jag kanske strök för mycket.
”Jag har löst lekt med tanken på att skriva riktigt riktigt kort. Vad blir det då? Prosadikt eller kortkort-prosa?”
Novellformen, hur ser du på den, och är det något du känner du vill fortsätta att jobba med?
Jag har alltid tyckt mycket om noveller. Liksom jag tycker om kortfilm. Jag har svårt att säga någonting om formatet innan jag har börjat jobba, men det är inte alls omöjligt att det blir fler noveller. Snarare tvärtom. Jag har löst lekt med tanken på att skriva riktigt riktigt kort. Vad blir det då? Prosadikt eller kortkort-prosa?
Hur går skrivarbetet till rent praktiskt?
Rent praktiskt går det till så att jag mer eller mindre alltid bär med mig en liten anteckningsbok. (Ibland kommer det med någonting från den där anteckningsboken. Oftast inte, men det ger mig i alla fall känslan av att ständigt vara aktiv.) Sen tar jag tjänstledigt från teatern och sätter mig vid datorn. Dit kommer jag vid nio, halv tio när jag har lämnat på dagis, sitter där och talar högt för mig själv till ungefär tre när det är dags att hämta.
Dagen du valde att ta ditt manus till en förläggare, hur blev du mottagen?
Först fick jag veta att noveller var ganska svårsålt, men när dom väl hade läst fick jag ett mycket gott mottagande och nu har vi ett väldigt bra förhållande, mitt förlag och jag. (Vad trevligt det kändes att skriva den meningen.)
Du är en offentlig person och din debut har uppmärksammats i många olika sammanhang, var du beredd på att det skulle vara så mycket runt om själva boksläppet?
Ja och nej. Med tanke på hur många böcker som kommer varje dag förstod jag ju att man kanske var tvungen att ta i lite för att nå ut men det är ändå stor skillnad på att tillsammans med regissör och andra skådespelare lansera en föreställning eller film och att ensam lansera sin bok. Nej, jag trodde nog inte att det skulle bli sådant ståhej. Så har jag kanske (medvetet eller omedvetet) undvikigt att tänka på mig själv som en så särskilt offentlig person.
Det är ofta ett slags genanta sociala situationer som bokens personer befinner sig i, något som många som skapar väljer att göra komedi av, men i ”Det andra målet” är dessa situationer ofta mer obehagliga än roliga. Är det ett medvetet val att välja bort det dråpliga i situationerna, och istället lyfta fram den där lite naggande och klaustrofobiska känslan hos personerna?
Jag har egentligen aldrig varit ute efter att beskriva någonting speciellt komiskt. Snarare en slags tillfällen (stämningar, situationer) som på något sätt inte riktigt räknas. Men det är klart att när man rör sig i dom vattnen blir det lätt komiskt. Det får gärna vara det också. Jag ser ingen motsättning i att skratta och uppleva djup.
Personer återanvänds ibland i de olika berättelserna och som läsare får man bläddra en hel del fram och tillbaka i boken för att hänga med i svängarna. Kan du förstå de läsare som kommer att känna sig lite vilsna?
Ja, men man får gärna läsa om och bläddra fram och tillbaka. Det är ju en av bokens (Om man jämför med film och teater.) fördelar att man själv bestämmer över takt och ordning. Man måste inte läsa den helt linjärt. Jag hoppas att flera av novellerna har den kvalitén att dom så att säga börjar när dom är slut. Att man ska kunna gå och tänka på dom här personerna och händelserna i efterhand. Kanske fylla i något själv?
Finns det någon av berättelserna du är speciellt nöjd med, och om så är fallet, varför?
Jag är nöjd med de flesta på sitt sätt. Det finns en eller möjligtvis ett par som jag vid närmare eftertanke skulle ha lyft ut. Inte för att dom är dåliga men för att dom kanske drar åt ett lite annat håll.
Jag kan tänka mig att bokskrivandet – i jämförelse med teater- och filmarbetet – är en ganska ensam process. Har jag rätt?
Det är korrekt och det är kanske det tråkigaste med det här – som ju annars är så vansinnigt roligt – att man är tvungen att hålla det för sig själv så länge.
Jag ser definitivt att det finns potential till ett filmmanus i ”Det andra målet”. Hur känner du för det, och tror du någon skulle våga göra en film utifrån novellerna?
Tja, jag vet inte. Jag har inte tänkt så långt.
”Just nu har jag så mycket vax i mustaschen att jag skulle kunna ställa ett mindre bläckhorn på den.”
Är Gondolen det nya ”Röda Rummet”, och är du den nye Strindberg?
Jag vet inte om just Gondolen är nya Röda rummet. Men jag är definitivt Strindberg. I alla fall för tillfället. Just nu har jag så mycket vax i mustaschen att jag skulle kunna ställa ett mindre bläckhorn på den.
När kommer romandebuten?
Tisdagen den 12 feb. 2008. Alt. November -09. Kan dröja till vårvintern året därpå, möjligen hösten, men inte så särskilt mycket längre skulle jag tro.