Bret Easton Ellis går på djupet med både form och fader

Bret Easton Ellis”I was living in a movie, in a novel, an idiot’s dream that someone else was writing, and I was becoming amazed-dazzled-by my dissolution” tänker huvudpersonen Bret Easton Ellis, i Bret Easton Ellis senaste roman Lunar Park, ett formexperiment som både förvirrar och driver med sin författare och med läsaren. Att börja läsa Lunar Park är lite som att frivilligt gå in en mörk labyrint; man kan tyckas ha kontroll i början, men för eller senare äger den dig. Att kliva in i Bret Easton Ellis värld är en chansning, du vet att du kommer att bli utmanad, du kommer att bli stött och du måste leva med att inte ha en aning om hur boken kommer att påverka dig. Ellis är iskall, beräknande, intelligent och smått obehaglig. Han har länge varit en mästare på yta, men i Lunar Park skymtar jag ett djup, en värme framsprungen i den mest osannolika blandning av litteratur jag läst.

Lunar Park börjar som en självbiografi, 40 sidor ägnas åt en genomgång av Ellis tidigare böcker blandat med självutlämnande berättelser om drogmissbruk och lyxliv. Läsaren vaggas här in i en falsk trygghet, vi börjar lita på vår berättare. I boken flyttar nu författaren sig själv till en namnlös förort där både vuxna och barn verkar leva i en slags dvala, tuggandes psykofarmaka för att klara av vardagen. Här bor han med sin fru Jayne, deras elvaårige son Robby samt Jaynes dotter Sarah, fem. Här är det meningen att han ska hitta någon slags frid, bli drogfri och lyckas bli en god fader. Här är det tänkt att han ska skriva klart sin nya roman ”Teenage Pussy”, men efter en urspårad Helloweenfest och ett drogåterfall så byter romanen karaktär.

Konstiga saker börjar hända; leksaker får liv, likaså huset, konstiga mail dyker upp och karaktärer från Ellis tidigare romaner skymtar förbi. Unga pojkar försvinner och någon börjar imitera Patrick Batemans bestialiska mord från Ellis roman American Psycho. Det är nu snårigheten börjar ta vid, bokens form löses upp och som läsare gäller det att anstränga sig för att hänga med. Vi påminns ständigt om författarens opålitlighet och tillsammans med Ellis ironiska ton kan det i längden bli ganska krävande, rader som: ”I felt like an unreliable narrator, even though I knew I wasn’t” och ”But this is what a writer does: his life is a maelstrom of lying. Embellishment is his focal point. This is what we do to please others” ger väldigt mycket utrymme för tolkning, speciellt då vi vet att författaren skriver en bok om sig själv, som i boken skriver en annan bok men samtidigt kommenterar den bok du läser.

Även om det nu är skräcken, genom de urspårade händelserna, som står i centrum så börjar jag kunna utröna att det är något annat Ellis vill åt. Dels så har vi den återkommande kritiken av ytlighet och materialism som återfinns genom hela Ellis författarskap och som även finns här. Kärnfamiljen ifrågasätts och den amerikanska småborgerlighetens Klonopintuggande skildras på ett otäckt sätt. Sett utifrån ett vidare perspektiv så anser jag att Lunar Park företrädesvis handlar om skrivandet och författarskapet, om hur det kan ta över en författare, göra honom till en marionettdocka, agerandes utan egen vilja. Det som vill bli skrivet blir skrivet och författaren måste ständigt kämpa för att verkligen få bestämma. Skrivandet i romanen blir ju även blodigt på allvar, här kommer tidigare karaktärer tillbaka in i Ellis liv och vill bokstavligt talat slita honom i stycken. Ellis tvingas stå för det han skrivit och inser tillslut att han till och med kan påverka den skräck han nu lever i genom att skriva nya slut för karaktärerna som hemsöker honom; underfundig och våldsam metafiktion på många nivåer.

I slutet av boken blir berättaren allt mer absurd, då Ellis delas upp i två, dels den Ellis som skräckslagen råkar ut för allt hemskt i boken, dels en författare som verkar på ett allvetande och mycket mystiskt plan; en röst som ackompanjerar den skräckslagne huvudpersonen på väg mot klarhet, ”(I don’t remember seeing this but the writer insisted I had. The writer said, You were gaping).” Här blir berättaren plötsligt medveten om att det är någon som styr honom, en författare som vet allt men som Ellis ändå vägrar lita på fullt ut.

Jag kan inte heller bortse från bokens uppenbara intertextuella koppling till Hamlet. Att Lunar Park är en uppgörelse mellan Ellis och sin döde fader råder det ingen tvekan om, när fadern börjar hemsöka sin sons hus så startar en slags konfrontation mellan Ellis och fadern. Här lyckas Ellis faktiskt hålla sig långt ifrån ironi och experiment, för att istället tillåta sig att vara sårbar och utelämnad. Han överger den inkörda stilen och lyckas i slutet av boken formulera en oerhört vacker sorgesång över sin döde faders minne. En insikt nås och författaren kommer närmare en försoning med sina demoner.

Möjligtvis är allt bara en lek från Ellis sida, en noga planerad lek där han lagt ut ledtrådar som är ämnade att förgöra läsaren. Ett experiment för att sätta forna kritiker på plats och för att ifrågasätta vad en roman egentligen är. Storheten i boken är främst dess förmåga att lämna spår efter du slagit igen pärmarna. En till synes normal bok blir till en demon som jagar läsaren och tvingar mig att glömma det jag trodde jag visste om romanläsning. Lunar Park väcker både nyfikenhet och obehag, snart kommer boken att nå dig också, vare sig du vill eller inte.

Titel: Lunar Park
Författare: Bret Easton Ellis
Förlag: Pan Macmillan
Språk: Engelska
Utgivningsår: 2005
Hemsida: Randomhouse
Antal sidor: 360
ISBN: 0330439537
Pressbild: ©Ian Gittler

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *