Det råder litteraturdebatt. Som om det inte alltid gjorde det. Varje recension skulle kunna läsas som ett debattinlägg. Men nu finns det en etikett. ”Litteraturdebatten”, skriver kvällstidningarna med stora bokstäver. Väskor, koftor och medelklass, här finns inget att hämta. Nu handlar det om hur små figurer ordnas på ett papper. Och inte minst om vem eller vilka som dikterar principerna för hur dessa figurer ska ordnas.
Nittonde Stolen presenterar en guide till debattdjungeln.
Till att börja med – en tackande hälsning till danskarna. Det får nog ändå sägas vara de som gjort den litteraturfejd som nu börjar överglänsa vårens väskdebatt möjlig. Så, först ut i ringen, eller snarare, ringen själv: Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen. I mars dök de upp som två spjuveraktiga gubbar i SVT:s litteraturprogram Babel, där de berättade om sin essäsamling, Kritik av den negativa uppbyggligheten.
En av Stjernfelts teser är att underdog är det nya etablissemanget. Att utmåla sig som offer, att förefalla maktlös, är i själva verket en maktposition från vilken ett etablissemang kan definieras och sedan kritiseras. Det är den här tanken som satt spinn på debatten. Eftersom den negativa kritiken enligt Stjernfelt utgör ett fundament för statusen hos dagens intellektuella blir maktlöshet i själva verket maktens förutsättning.
Det finns två presentationer av danskarnas bok som kan fungera som introduktion:
Johan Svedjedal har tittat upp från sina Almqvist-luntor och publicerade häromdagen en ganska balanserad essä i DN under titeln ”Tankens kitch”.
Och så Therese Bohmans artikel ”Söndra och härska” i Aftonbladet för en och en halv månad sen.
Läs Svedjedal först, och sedan Bohman. För när Bohman i en klart mer polemisk stil än Svedjedal började hävda att danskarna har rätt, att all litteraturs värde i dag bedöms efter hur mycket de bryter mot en föreställning om en norm eller tradition, lät inte svaren vänta på sig.
”Vilka normer är det som ska bestå då? Heteronormen? Metronormen? Den vita normen? Kasusformen?” frågade sig poeten Lars Mikael Raattamaa i svaret ”Normer är till för att brytas”, också det i Aftonbladet. Bohman svarar i artikeln ”Mer hur än vad” att vi måste börja prata om verket i sig och inte om hur det är utfört: ”Jag efterlyste en diskussion om kvalitet och estetik. Raattamaa är ointresserad av båda och verkar dessutom anse att om man tycker att förtryckande normer är dåligt tycker man automatiskt att brott mot dessa normer resulterar i bra konst.” Hanna Hallgren sätter på sätt och vis punkt för denna inledande omgång med den långa artikeln ”(Sk)riv – för en ny värld”. Bohman förenklar, tycker hon, och menar att ”varken konsten eller verkligheten låter sig inlemmas i ett tänkande som förutsätter fasta (om än ibland omkastade) motsatspar.” Efter Johan Lundbergs artikel ”Alla har fel”, i vilken han anklagar Hallgren och Raattamaa för att vara eurocentriskt snäva i sin konstuppfattning, blir det tyst.
Det räcker nu, kanske en och annan debattredaktör tänker. Låt oss läsa poesi i stället för att bara prata om vad och hur vi tycker om den. Men det tycker inte Johan Lundberg. Chefredaktören för tidningen Axess anar nämligen ett nätverk bakom den litteratursyn som han tycker är rådande på de stora tidningarnas kultursidor. En månad efter artikeln i Aftonbladet presenterar han sin svindlande teori, den här gången i Expressen. Under den tunga rubriken ”Poesi?” anklagar han den lilla tidskriften OEI och det till denna knutna förlaget OEI Editör för att utgöra en mer eller mindre osynlig maktbas i svensk litteraturkritik. All poesi som tas upp i spalterna bedöms efter en norm uppsatt av OEI, och därtill av kritiker som alla har fingrarna i samma kaksmet, det vill säga, ja just det, OEI. Antingen är man medlem i deras redaktionsråd eller frilansande skribent, eller författare utgiven på OEI Editör. Ovan nämnda Hallgren och Raattamaa är bara två av vad som i Lundbergs artikel tycks vara en hel rörelse med spaltplats i Aftonbladet, Göteborgs-Posten, DN, Svenska Dagbladet och så vidare. Skulle man få för sig att med hjälp av post-it-lappar dra linjer mellan de olika namnen hade det inte varit förvånande om det uppenbarade sig ett ondskefullt mönster.
Så, hur ser då denna OEI-poesi ut? Enligt Lundberg handlar det mest om obegripligheter, oläsbar smörja som hyllas i parti och minut genom ett slags standardrecensioner i vilka verken som recenseras kan byta plats med varandra utan att någon skulle märka någon skillnad. Konkretism och language hette den av Lundberg bespottade formen när den när den först dök upp mellan 1950-talet och 1970-talet. Nu talas det mest om språkmaterialism. Något förenklat kan man säga att det skrivna tecknet i poesin här ses som är utgångspunkten, och inte vad tecknet representerar i en tänkt verklig värld. Det är denna tradition som OEI förvaltar.
I vilket fall som helst. Johan Lundbergs artikel kunde givetvis inte passera obemärkt förbi. Några dagar innan hade dessutom Jesper Högström under rubriken ”Epik i kistan” förklarat att den svenska romanen fullständigt tappat kontakten med de värden som kännetecknar en redigt bra roman: realism och psykologiska människoskildringar. Martina Lowden, som med romanen Allt stod för förra årets genombrott, är inget annat än ”en hjärna i en glasburk”, frustade Högström.
Nu rasar debatten på alla fronter. Ibland är den trött och oengagerad. Besinna er, tycker till exempel Malte Persson i Expressen. Ibland är den jublande, hyllande, som Raattamaa i Aftonbladet, när han i under rubriken ”En litterär explosion” hävdar att den svenska litteraturen aldrig har varit bättre. I DN svarar en besviken Anna Hallberg från OEI med att Lundberg minsann inte är mycket bättre själv när det kommer till litterära kotterier. Och så fortsätter det. Daniel Sjölin glömmer med en artikel i DN på ett ganska komiskt sätt bort att han som programledare i Babel också är journalist, och inte bara författare, medan Anders Johansson på ett vad han tror nyktert sätt försöker reda ut begreppen i Expressen innan han får veta av förläggaren Henrik Petersen, också han i Expressen, att det hade han då ingenting för.
Så i dag, fredag, under rubriken ”Poesins diktatur”, ger sig Johan Lundberg in i debatten igen och menar att han inte alls ville peka ut någon sammansvärjning. Han vill bara ha en ”poesi som engagerar och bryter in i människors liv igen”, skriver han, utan att för den sakens skull kunna släppa tanken på att det ändå i alla fall är OEI som är upphovet till det som han ser som poesins normer i dag. Lundbergs artikel lär bli debattens punkt för den här gången. Det brukar vara regel att den som startar också får sista ordet.
Vem har egentligen rätt? Vem är bakåtsträvare, vem blickar framåt? En slutsats kan i alla fall dras: alla tycks kriga om underdogpositionen. För hur mycket Bohman, Lundberg och Högström än stöder sig på Frederik Stjernfelts och Søren Ulrik Thomsens teorier blir de själva ett exempel på vad de båda danskarna skriver om. En förment marginaliserad litteratursyn höjer sin röst och letar därefter upp något som ser ut som en norm vilken den sedan anklagar från en tänkt offerposition. På det sätter blir Bohman, Lundberg och Högström offer också för sin egen kritik i en stundtals underhållande debatt som åtminstone har visat att litteraturen fortfarande är något i högsta grad angeläget. Och den lär knappast dö på grund av några eventuella sammanslutningar på landets stora dags- och kvällstidningar.