Serier som offentliga dagböcker. Vi har sett det förr, i albumform, i tidningsform och som enstaka strippar i lokaltidningen. Det är tre, fyra rutor med inledning, mitt och poäng. Det är punschigt och så jävla tråkigt.
Sarah Westermark gjorde tvärtom. Någon gång efter att hon passerat trettioårstecket hittade hon sina gamla dagböcker från gymnasiet. Inspirerad av sina egna anteckningar från de turbulenta ungdomsåren och den då rådande förvirringen började hon teckna strippar.
– Jag tyckte att dagböckerna från gymnasiet var en bra grej att bygga en historia kring och jag kände för att skapa något. Jag hade precis börjat göra hemsidor och det var ett bra sätt att få folk att läsa mina serier. Skriva en bok kändes för svårt och jag kunde egentligen inte teckna, men tänkte att “jag testar”.
En autodidakt som enligt egen utsago ”gör så gott hon kan” alltså. Hittills har det gått bra, utan vare sig utbildning eller större erfarenhet av serieteckning. Intresset för Sarahs strippar på hemsidan ökade och i somras kom resultatet: Saffo – En flatas dagbok. Men att stämpla den som ett seriealbum vore att svära i kyrkan – det är inte en samling av en serie stripar som sammanställts, men inte heller kommer du att finna den under den skönlitterära hyllan bland andra romaner hos din lokala bokhandlare. Saffo är helt enkelt en serieroman och inget annat.
Saffo är ju självbiografisk, men hur mycket?
– Den bygger ju på mina erfarenheter. Mycket av mina tankar och känslor går igen i själva Saffo-karaktären, men mycket annat, som handling och händelser är påhittat. Så började det och mitt i historien började jag plötsligt hitta på. Andra delen bygger mycket på hur jag och min fru träffades.
Mycket av de problem som kan uppstå när man skriver självbiografiskt är hur folk kommer uppfatta det. Vad är autentiska händelser och vad är fiktion? Hur mycket kan man hänga ut människor som ofrivilligt är med i berättelsen? Sarah medger att vissa karaktärer i Saffo bygger på riktiga personer och att de inte alltid framstår i den bästa av dager. Än så länge har ingen hört av sig och varit arg i alla fall. Men den person som Sarah hänger ut mest är ändå sig själv, och det under en så speciell period som tonåren då hon tog klivet ut ur garderoben.
Har du känt att du avslöjade för mycket av dig själv genom Saffo?
– Nej, det är så länge sedan. Mycket ser annorlunda ut nu än när jag skrev dagböckerna. Då hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle göra en serie om det. Nu har jag lämnat det bakom mig. Jag är en annan person nu, så jag känner inte att jag lämnar ut mig själv. Klart att Saffo-karaktären bygger på mig, men nu är mitt liv på ett annat sätt. Jag tror att den där berättelsen är viktig och att det finns många som lever på ett liknande vis. Även om samhället är mer öppet är känslorna desamma.