I århundraden har melankolikernas mörka känslohärvor undersökts av psykologer och läkare. De melankoliska känsloyttringarna har tolkats och format sig efter de benämningar som samtiden haft att erbjuda. Mjältsjuka, depression, livsleda och utbrändhet. För att vara namn på något så svårdefinierat grådaskigt är melankolin förvånade brokig. Den har ständigt växlat uttryck har använts för att beskriva allt ifrån svårt självmordsbenägna till trenddeppiga emosar. Som grädde på moset har den även beskyllts vara orsaken till Max Webers nattliga pollutioner. Vilket CV!
Man skulle kunna tro att melankoli är ett allt för kaotiskt begrepp för att kunna ringas in. Men i sin avhandling om melankolins historia presenterar Karin Johannisson strategiskt nog redan i inledningen ett tema som enar melankolin: känslan av brist eller förlust. Melankolin är ett inre hål som ibland yttrar sig i omättlig hunger eller arbetsnarkomani men som också kan leda till lathet eller i värsta fall total apati. Uttrycken för det inre hålet varierar alltså medan förlustkänslan består.
I Melankoliska Rum har Johannisson valt att rikta blicken mot periodisering, trender och former i melankolins historia som emotionellt beteende. Med hjälp av en rad litterära och historiska källor undersöker hon hur melankolin känts och uttrycks och hur känslotillstånden tolkats och formats av sin samtid. Hon går igenom olika melankoliska typer och ger en namnkunnig uppställning av litterära och historiska personligheter som på ett eller annat sätt visat tecken på melankoli. Muminpappan, Sylvia Plath och den unge Werther, vars öden är ibland tragiska ibland komiska och ofta en fängslande blandning av både och.
Förutom presentationen av melankoliska typer ägnar Johannisson också mycket tid åt att beskriva hur känslor definierar och skapar gemenskaper, hur de befäster och erövrar social identitet. Känsloyttringar är attribut som den självmedvetne kan använda för att forma sig till den hon vill vara. De är retoriska redskap som kan få oss att framstå sensibla, distanserade eller smakfullt känslosamma etc. I sin utåtriktade form kan melankoliska stämningar tillexempel användas för att signalera upphöjt vemod (även kallat ”Kentsvår”), alternativt stänga ute de som är dystra på ”fel” sätt. Våra känsloyttringar spelar kort sagt nyckelroller i skapandet av gemenskaper såsom klass, kön och subkulturer av alla slag.
Sammanfattningsvis kan man säga att melankoliska känslostämningar både stjälper oss och hjälper oss. Och enligt Johannisson är det också just rörligheten som är melankolins styrka: Att den söker sig den form som samtiden erbjuder och bekräftar. Denna reflexion kommer dock med ett aber från Johannisson. I takt med att vi diagnostiserar fler och fler sårbara känslotillstånd krymper vi också den normalitet som melankoli ändå tillåtits innebära (den ”normala” livsledan om man så vill). Och här kommer politiken: Genom att sjukförklara alla negativa känslor nästintill utrotningshotar vi andra friskheter än den konstanta lyckan. Och just därför behöver vi begreppet melankoli; För att påminna oss om de mellanlägen där varken sjukförklaring eller antidepressiva behövs. För kanske behöver vissa mörka känslor inte diagnoser utan acceptans för att kunna genomlevas?
Melankolin. Malande och frustrerande. Som begrepp, underligt nog mest exakt när det får ha all sin luddighet i behåll. För kanske är det så att begreppet melankoli bara är analogt med den kaotiska känslohärvan själv så länge det tillåts vara otillfredsställande och odefinierat. En orolig betydelseklump som liknar den diffusa känslan av inre hål.
En språkfilosofisk slutkläm: För snåriga känslor behövs snåriga ord.
Titel: Melankoliska rum
Författare: Karin Johannisson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 297
ISBN:9789100117900